Någon leker rysk roulett med mitt liv

” I skiraste maj drabbades jag av tjocktarmscancer. Mitt i livet, nygift och med en liten son genomgick jag en akut operation och blev liggandes fyra veckor på Södersjukhuset i Stockholm.

Fyra veckor av en så fullständig ångest och rädsla att allt annat jag upplevt i mitt hittills förskonade liv tedde sig som löjeväckande lyxproblem. Jag tillbringade tiden i en nersliten och omodern sal med tre andra patienter i varierande skick. I fyra veckor köade jag till de få toaletter som fanns och som var prickiga av avföring från besökare före mig. Jag bad om att få placeras i enbäddssal. Att få gråta ifred, jag och mitt cancerbesked, utan att störa mina grannar med oändliga telefonsamtal och hulkningar i kudden. Det fanns inga enbäddssalar. Inte för mig i alla fall. De var ämnade till de senila som inte kunde dela rum med andra.

Så där låg jag då medan min treåring trasslade in sig i mina livsuppehållande slangar och katetrar under sina besök med min man.

Man missar att röntga min lever innan operationen. ”Men vi kände igenom den med händerna och den kändes fin”. Jag blir överlycklig. En fin lever. Kanske kommer jag att överleva? Efter tre månader upptäcks något i levern. Cellgifterna har inte bitit. Det har bildats metastaser i den fina levern.

Jag får en annan sorts cellgifter för att krympa dem. Uppdraget lyckas efter att man först varit osäker på om det verkligen är metastaser eller bara ofarliga kranskärl. En leveroperation planeras in efter jul. Jag ritar solar till min son. En för varje dag som vi stryker över för att han ska veta när dagen för operation närmar sig. Jag förbereder mig mentalt. Läser på, städar skrivbordet på jobbet, avbokar middagar och köper nya myskläder att bära efter ingreppet.

Läkaren ringer tre dagar innan och avbokar allt. ”Vi vet inte om du har cancer eller inte i levern. Vi är osäkra på om det är metastaser eller kranskärl, du måste göra en ny röntgen”. Himlen rämnar. Har jag aldrig haft någon spridning? Eller har det försvunnit? Någon leker rysk roulett och kaos bor granne med Gud.

 

Jag gör en ny röntgen. Den nionde februari. Det är nu i dag 24 dagar sedan och ännu har jag inte fått något besked. Det är oacceptabelt. Det är existentiell ångest i sin renaste form att behöva vänta så länge. Jag får mitt besked i dag (5 mars) men det spelar ingen roll. Jag säger det igen. Det är oacceptabelt. Har mina röntgenplåtar ramlat mellan stolarna? Kanske ligger de bokstavligen där mellan landstingets gamla karmstolar, nötta av många armbågar eller så hann man inte med mitt fall på dessa tumörkonferenser.

Men ring för bövelen och säg det då. Så jag vet. Så jag kan planera mitt liv. Andas med ett lättare bröst och döva mina nerver.

Vi har en fantastisk sjukvård. Och onkologi. I alla fall hade. Under dessa tio månader sedan mitt liv togs ifrån mig har jag haft tre olika läkare. Jag önskar jag bara hade en. Som visste vem jag var, vad min son heter och kanske till och med frågar hur det där kalaset under helgen varit. Som gör det bästa för mig och pratar med sådan där lugn och fin röst.

 

Vi cancerpatienter behöver nämligen det. En och samma läkare som förstår innebörden av att vandra i dödskuggans dal och hjälper oss förstå dess taggiga diken.

Regeringen tillsätter en utredning för att lägga fram förslag på en nationell cancerstrategi. Om tio år kommer varannan svensk vara drabbad. Ett av målen är att förbättra vården och omhändertagandet av cancerpatienter. Och att bland annat förkorta väntetiderna hoppas jag.