RÖTTER OCH VINGAR

• Inlägg av: vimmelmamman
• Datum: 17 april, 2013
• Kategori: Blandat
• Skriv en kommentar

 

 

 

Du ber om att få gå själv från bilen till skolan

 

Det är bara några minuters promenad. Jag kan se dig om jag vill. Hela vägen upp för backen. Din blå jacka och nya skor. I ryggsäcken det dagliga äpplet. Mössan lite på sned så du ser lite tokig ut. När du ställer frågan vet jag att det betyder att du tar ännu ett kliv ifrån mig. Ett sunt och helt normalt kliv. Steget att separera sig. Att utvecklas. Att våga. Det är svårt att pussas och säga hej då när du sitter där bak. Men det gör vi. Rösten är stadig.

 

”Hej då mamma”

 

Inga förmaningar. Inga.

 

”Lägg frukten i skåpet och glöm inte ta på överdragen när ni går ut”

 

Inget sådant. Det vill man inte höra när man är sju år och precis tagit steget att själv fråga om att gå sista biten. En historiskt, stor stund. Då vill man bli trodd på. Då vill man bara få ett ögonkast av ”Det där fixar du”. Liten blir stor. Du vänder dig om, ser några klasskompisar på vägen och så ser jag att du skrattar stort. Hela din fina glugg ser jag innan jag åker vidare. Och jag vet att du är trygg och växer och att när jag hämtar dig senare på dagen har du höjt dig  flera centimeter mentalt.

 

Ge dem rötter och vingar var det ja.

 

(En dagens mode är upplagd)

Kommentera