Bara för att man är i Paradiset betyder det inte att man stoppar huvudet i sanden och stänger ute verkligheten. Onsdagen och gårdagens otroligt viktiga reportage i Aftonbladet om barnslavarna i Etiopien har väckt både frustration och vanmakt hos många av oss. Jag kom i kontakt med problemet för några månader sedan via Läkarmissionen. En organisation jag tycker mycket om och som fokuserar på att hjälpa människor att kunna skapa sina egna förutsättningar istället för att bara bistå med bistånd. Alla har vi våra egna eldar. Vi brinner och engagerar oss för olika saker. Mitt hjärta slår extra mycket för just föräldrarlösa gatubarn och även barnsoldaterna.
Ett av Läkarmissionens projekt är just barnslavarna i Etiopien. De arbetar i nära samarbete med lokala organisationer på plats för att frige och anpassa barnen till en normal tillvaro. Få leka, utvecklas och gå i skolan. Alla barns rättigheter enligt FN:s barnkonvention men som tyvärr är en hån mot de mest utsatta av oss.
4,6 miljoner är föräldralösa.
11 miljoner saknar tillgång till hälsovård.
250 000 barn under fem år har hiv.
38 procent lider av undervikt.
25 procent går ut grundskolan.
84 procent utför någon form av arbete.
Minimiåldern för arbete är 14 år, men 20 procent jobbar före fem års ålder.
(Källa: Unicef, UD, IOM)
Jag kommer förmodligen som vanligt få ta skit för att jag sitter på en dyr semester och ojjar mig över all världens orättvisor. Hur man än vänder sig har man arschlet bak. Det är bloggläxan jag gjort de senaste sex åren. Och trots att ingen vet hur mycket pengar jag lägger varje månad på att försöka göra det jag tror på är det provocerande bland palmer och dyra milkshakes.
Kommentera
RSS-flöde