Kho Lanta 2010
”Det blåser kraftiga vindar-förändringarnas tid är här” sjunger Tomas Ledin. Jag är inne i en ny fas. Inte nödvändigtvis en bättre men en ny. Jag har alltid varit sen i allt. Puberteten, killar och disco, karriär, mode, familj. Att jag lärde mig dricka kaffe vid en ålder av 25 säger en del (eller inte) och när alla andra oroade sig över vad de skulle bli eller hade ångest över att fylla 30 och ännu inte hittat drömjobbet, drömprinsen, de artiga barnen och de sju sorters kakorna så lallade jag runt bland mina pensionärer och begrep inte vad de pratade om. Så nöjd. Alltid så nöjd där jag var. Jag tror inte det finns någon större drivkraft i det nöjda. Men då måste man vända på steken och fråga sig om inte det nöjda ÄR en drivkaft?
Jag känner mig rastlös och samtidigt så förbannat trött. Det mesta irriterar mig. Känslan från de senaste veckorna finns kvar om än lite dämpad. Att julen står för dörren kunde lika gärna var en dallrande hägring i Sahara. Så obrydd är jag. En liten vissen tomte och ljusstjärnor i fönstren är vad jag förmått. Jag är helt enkelt inte riktigt lika intresserad av saker som förr attraherade mig. Som om jag är lite suddig i konturerna. Lennox får sig några oförtjänta skopor. Jag fräser som en arg katt om han inte lyssnar på mig och marscherar med bestämda kliv flera meter framför honom till skolan. Sedan ger jag honom en pliktskyldig puss och försöker släta över mina irriterade drag. Jag känner mig arg. Jämt. Och när jag försöker titta på det arga ligger det en massa olika saker i påsen. Mest är jag arg över saker jag inte kan råda över. Jag känner mig otillräcklig främst över hur vår värld är. Och det är ju inget nytt under solen men jag ägnar rätt mycket tid åt att fundera på hur det faktiskt förhåller sig med den orättvisa fördelningen av resurser och tillgångar. Över hela stan ligger det hemlösa tiggare på pappkartonger, hela Drottningatan är fylld av dem. Svajande i vinden eller på sina bara knän står de där medan vi forsar fram, bärandes på tunga paket, pratandes i mobiler. Planerande för ett liv i värme, ljus och trygghet. Vi ser dem inte ens. Det gör mig arg, att jag inte vet vad jag kan göra. Det har nu gått så långt att jag tar omvägar runt de platserna där jag vet att de sitter.
Så jag lunkar vidare. Blir omsprungen av hysteriska människor och vägrar falla in i hetsen. Tre julklappar är vad jag ska köpa.
Kommentera (52)
RSS-flöde