Denna regniga söndag tar jag mig till Humlegården för att möta upp Kristin som är en av våra rosa ambassadörer i årets kampanj. Det vankas hundpromenad med vår partner Eukaneuba. Kristin hade dessvärre lånat ut sin Minoo till Järvsö så hon kom utan hund. Vi tog en kaffe och pratade med övriga deltagare som kom för att gå tipspromenad.
Sedan tar jag mig vidare till SÖS för att hälsa på min vän som drabbats av tjocktarmscancer. Och som vanligt så är det väldigt många minnen som kommer när jag kliver in i SÖS stora foajé. Doften av kanelbullar från den stora Pressbyrån. Samma nu som för 11 år sedan och när jag tittar i mitt SMS ser jag att hon ligger inlagd på avd 67!!! Jag kan vägen dit, behöver inte titta på skyltarna och när jag kliver in i på avdelningen minns jag precis.
Jag passerar platsen där jag spydde rakt ut i korridoren från sängen jag låg, det stora kala duschrummet där det tog en timme och duscha.
Väntrummet med utsikt över den vackra Årstaviken, nu klädd i höstskrud, då i full blom med vajande spirande, gröna träd. Väntrummet där Lennox sprang med sina blöjor och jag satt med Landstingens tjocka fula vit&gröna filt runt benen. Nu är jag tillbaka 11 år senare på exakt samma plats.
Och så rum 4. Min fyrbäddssal i fyra långa veckor. Det är inte helt lätt med en tvååring hemma och ett cancerbesked att bearbeta i ett rum fullt med andra människor. Och jag bara spydde i min platspåse efter den sex timmar långa operationen.
Min vän ligger i ett rum mittemot. Ett enbäddsrum. Man har gjort en titthålsoperation. Tagit bor den fem c stora tumören. Ingen spridning. Men precis som får mig mår hon skit, tarmarna står stilla och hon vet inte när hon får komma hem. Nu tar patologerna över, cancerläkarna efter att kirurgi har gjort sitt.
Hon är optimistisk och jag är lyrisk trots den förstås helt vidriga omständigheterna. MEN HON HAR INGEN SPRIDNING. Det är det viktiga i dagsläget. Hon har en slang i näsan, en sond ner till magen och vill ha isglass, precis som jag ville då.
Och när jag går därifrån är så jag så vansinnigt glad att kunna gå därifrån. Och jag minns så tydligt när jag låg där, att jag tänkte på de som besökte mig, att de bara kunde gå ut därifrån, ut i det vanliga livet och slippa vara jag. Nu är det jag som kan gå. En väldigt märklig känsla. Tacksamhet bandad med skuld och sorg.
Överhuvudtaget har det varit en känslomässig helg. Loppans aska som kom hem. Och så detta besök som slungade mig tillbaka i tiden. Jag har gråtit mycket i helgen. Överhuvudtaget gråter jag mycket för allt och inget. Det är förstås mest Loppan som spökar men rent generellt har jag nästan aldrig känt mig så hudlös som nu.
Kommentera (1)
Hötorget 9.37. Jonathan är med. Alltid, även om det handlar om det mest simpla. Det är något med den där lojaliteten som är väldigt attraktiv och som vinner i längden över nästan alla andra goda kvaliteter. Att man finns. Oavsett väder. Och det är som vanligt svinkallt i det där rummet. Av med […]
Read MoreFoto: Olympus Jag fick en sådan fin 50-årspresent av Lennox och Jonathan. De allra flesta skulle inte ha en bild på sin mage på väggen. Men mina ärr, har räddat mitt liv och det vill jag påminnas om.
Read MoreJahaja. Då var det dags att röntga tarmen på SÖS. Flera år sedan. Och nej, jag är inte så jätterädd för att det ska ha uppkommit en ny cancer där igen. Det känns helt osannolikt. Min rädsla består av att det ska komma tillbaka i levern, eller i lunga. Kallelsen är i januari. Långt tid. […]
Read MoreStolt ambassadör för CancerRhebabfondens nya kampanj. När jag blev frisk ansågs även mina hjärnspöken ha lämnat mig. Sjukvården ger oss drabbade ingen fortsatt rehabilitering fast oro och rädsla för återfall väcker mig varje morgon och kurar skymning med mig varje kväll. Nu anses jag gå ut i livet och lämna den värsta resa jag någonsin […]
Read More
RSS-flöde