OM SORGEN HOS ETT BARN

• Inlägg av: vimmelmamman
• Datum: 28 mars, 2014
• Kategori: Blandat
• Se alla 8 kommentarer

 

 

Monika Nyström förlorade sin man till cancern. Och blev ensam kvar med två barn. Hon har sommarpratat och föreläser om hur det är att lära sig leva med sorgen och saknade men också om att livet går vidare vare sig man vill det eller inte. Häromdagen lade upp  den här starka berättelsen i sin blogg. Och jag frågade henne om jag fick dela den med er.

 

”Nu är sorgen så där plötsligt nära igen. Saknaden. Frånvaron. Det är min son som har nya tankar och nya känslor. ”Var pappa stark? Hade han stora muskler? Hur såg hans kropp ut? Hade han magrutor eller tjock mage?”    Min son fyller 11 år om ett par veckor. Kanske behöver han en bild att identifiera sig med och vill veta mer om mannen som var hans pappa. Hur mannen såg ut, inte bara hur han kändes att hålla i handen eller hur det var att bli tröstad av honom.

 

Jag ryser av smärtan över att han inte minns hur hans pappa såg ut, jag sväljer undan de spontana tårarna och tar ett djupt andetag. Och så beskriver jag. Berättar om hans muskler. Förklarar att hans kropp förändrades mycket de sista månaderna, på grund av sjukdomen och medicinerna. Att han alltid var väldigt vältränad. Att han var bra på att spela fotboll, sprang löptävlingar och åkte långfärdsskridskor. Att han spelade gitarr, gärna elgitarr, att han hoppade fallskärm och var världsabäst på att laga mat.

 

Så är vi tysta en stund. Kanske minns han litegrann. Ordlösa minnen. Kanske dofter, skratt eller smaker.

 

Jag minns desto mer. Jag minns allt. Jag minns hur hans händer höll mina när jag inte kunde somna om kvällarna. Jag minns de små lapparna med kärlekshälsningar som vi brukade lämna till varandra på köksbordet. Jag minns hans mörka starka röst, de goda pastarätterna han lagade, konserterna vi gick på och musklerna. Jag minns musklerna.

 

Den senaste tiden har också min son plötsligt fallit i gråt över saker som gått sönder. Obetydliga små saker, som i andras ögon ser ut som skräp. Han grät till exempel många stora tårar över en pappersrulle som gått sönder. Till slut kunde han sätta ord på varför.
”Den hade jag haft sedan jag var liten.”  Det var som att han sörjde alltings förgänglighet. Och att han krampaktigt vill hålla kvar vid hur det var när han var liten. Åh, vad jag kan förstå den känslan. Det är sorg i sin mest smärtsamma form. Att vilja ha kvar det som när man var liten, är en känsla som alla barn mer eller mindre kan känna igen sig i. Men jag är medveten om att alla utvecklingsbekymmer som mina barn upplever, kan komma att bli mycket svårare, djupare, kraftigare än ”vanliga” barns uttryck. Att vilja ha kvar det som varit, innebär ju för mina barn att vilja ha kvar sin pappa.

 

För den som tror att sorgens smärta, för ett barn, avtar efter fem år, den ber jag tänka om. För mig, som vuxen, har sorgens ansikte ändrat skepnad men för barnen kan sorgen bli mer påtagligt smärtsam nu, än då deras pappa dog. Jag önskar att det fanns en förståelse för det inom förskola och skola. Inom sjukvården. Inom samhället. Jag önskar att det vore en insikt som fanns hos alla. Det finns få känslor som man känner sig så ensam i som just sorg. Och att, när sorgen gör som mest ont, möta vuxna som tror att ”nu har det väl gått över”, det gör inte att man känner sig mindre ensam”

 

 

Kommentera (8)