Jag lyssnade på Mama London redan i tisdags. Lyssnade andäktigt och tårögd på hennes starka berättelse om förskolan hon driver i Kongo. Jag blev inbjuden av Läkarmissionen. De som möjliggör att detta dagis kan existera.
Slipade Margot Wallström. Hon har nyligen avslutat sin post som FN-sändebud, EU-kommisionär och minister. Nu förväntas hon axla rollen som projektdirektör på Postkodlotteriet och jag undrar var hon gör av allt det engagemang, minnesbilder och möten hon haft under två år med alla dessa människor som befinner sig utsatta situationer av något slag.
Dagen efter träffar jag Mama London hemma på middag hos Eva som jobbar på Läkarmissionen. Ett möte jag varit spänd och nervös över. Hon sitter i den vita soffan, klädd i traditionsenliga kläder. Hon är trött. Gäspar. Tackar mig för de afrikanska handgjorda armband jag köpt till henne från Mali. Undrar var jag kommer ifrån. Det är första gången hon är i Sverige och hon tycker det är vackert.
Sedan berättar hon om sina barn och sitt liv i det Kongo som levt under krig och konflikter de senaste 20 åren. Hon berättar att en del av krigsföringen är systematiska gruppvådtäkter på kvinnor, unga som gamla. Väpnade miliser och rebeller som med vapen utövar den grövsta formen av sexuell våld. I byarna framför deras män och deras barn. Ett maktmedel för att tillintegöra mannen i familjen. Kvinnorna förskjuts. Tvingas leva ensamma och blir ofta gravida vid dessa övergrepp De avskärmas från samhället och blir förbannade. Väldtäkterna i Kongo är en så stor del av kriget att det numera kallas ”The rape capital of the world”.
Hon berättar om den förskola där man jobbar med mammorna som kommer från byarna. Gravida. Förskjutna. Barnet i magen är ett resultat av en eller flera våldtäkter ofta av flera män. Barnen i magen kallas orm av befolkningen eftersom rebellerna kallas det och barn till en orm är själv en orm. Kvinnorna vill inte ha dem. Försöker göra abort. Hon berättar om det psykologiska progrrammet för att få kvinnorna att berätta om det fasansfulla de varit med om och hon berättar att de just nu har 100 barn mellan 1-5 år hos sig. Mammorna går i skolan under dagarna för att kunna skapa sig ett bättre liv och barnen är hos Mama London.
Hon berättar om treåringen som flögs med en FN-helikopter till det kända Panzizsjukhuset i Bukavu där man opererar kvinnor som blivit helt förstörda av våldtäkt. Treåringen som är så trasig i underlivet att hela framdelen inte går att reparera.
”Only the back was intakt”
Säger Mama London och lutar huvudet i händerna. Det blir tyst runt bordet. Det är alldeles för obegripligt att ta in. Hon berättar om de starka krafter som kvinnorna har. Hur de reser sig, går vidare, skapar sig ett liv, ibland åter accepterade av sin make men att våldtäktsbarnen aldrig blir accepterad i familjen och ofta blir dåligt behandlade. Hon berättar att antalet kvinnor som kommer ibland minskar, när konflikterna ebbar ut men att det fortfarande är en sådan personlig smärta varje gång det händer att hon blir fysisk sjuk.
Hon berättar när rebellgrupperna kom till hennes hus. Tvingade alla att gå ner på knä på gården och sträcka händerna mot himlen. Hur hon vägrade att låta dem dela upp barnen. Hur hon därför var tvungen att bevittna hur hennes dotter blev misshandlad med en käpp och att hon trodde att hon själv blev skjuten när de avlossade skottsalvor mot himlen.
Jag äter lax och lyssnar. Frågar en del men lyssnar mest. Evas treåring har gått i i vardagsrummet för att titta på barnprogram. Mama London tittar förvånat på oss.
”We should go in to him. He should not be alone”
Sedan åker jag hem och börjar okontrollerat gråta i handduken. Körsbärsblommorna är så oerhört vackra utanför vårt fönster medan världen är en fruktansvärd plats att leva på.
Kommentera
RSS-flöde