Jag måste säga att Elaine är modig. Igår skrev hon det här inlägget om familjeskam och det väcker starka känslor hos de flesta. Jag har ingen skam att prata om direkt. Min pappa och mamma träffades ju i Bryssel när hon var där för att jobba som au pair. Och nej. Det var inget engångsligg utan kärlek ett bra tag som resulterade i en gravid mage och en enkelbiljett hem till Sverige för mamma. Min pappa kom aldrig efter. Han skickade några tummade svart/vita bilder på sig själv stående i smal kostym, lutandes mot en bil. Och det pratades aldrig om honom direkt. När han sedermera, efter 12 år tog sig tiden och modet att söka upp mig i Sverige var det försent förstås. Att bli kallad pappa är något man förjänar tycker jag. Det är klart att våra kulturella skillnader är diametrala. Min gud. Så olika vi är. Och jag har varit arg på honom. Arg för han bara kom och rörde till i mitt naiva tonårsliv med sin dåliga engelska med fransk brytning och illa dolda uppmaningar att minsann vara en god dotter. Sedan kan jag förstås se var jag har fått mina sidor ifrån. Min extrema uthållighet när det kommer till att hantera saker på mitt sätt. Funderandet. Besattheten när jag blir intresserad av något specifikt.
Däremot känns det sorgligt att han aldrig har fått leva nära sitt barn med allt vad det innebär. Men det gick ingen nöd på mig. Jag var cool med min bonuspappa. Att han faktisk köpte mig en alldeles egen häst vid den ringa åldern av 12 år var både dumdristigt och bra. Oj vad jag lärde mig ta ansvar av det. Allting är ju i proportion till något annat. Familjeskammen i hederskulturen är ett stort problem vi har. Flickor på T-banan med traditionsenliga sjalar nogsamt knutna över håret men med tunga lager av mascara och rouge. Som hålls kort, kort hemma och får lära sig att de är smutsiga om de så mycket som tittar åt en pojke men som ändå ska bo och leva här under svenska omständigheter.
Ikväll är jag värd i vår sista podcast Joller. Jag träffar Gunnar vars blogg jag läst länge. Vi möts i samtal om det livet som inte riktigt blev som man tänkt sig. Förra gången jag länkade till vår podcast Joller hörde jag inte ett smack ifrån er. Undrar lite om ni inte lyssnade, om det var dåligt och om jag helt enkelt ska lägga ner planerna på att småprata i radio. Jag är öppen för alla förslag men det är liksom lite ni som måste vara de som avgör.
Kommentera
RSS-flöde