Vi var väldigt nyfikna på hur det här barnet skulle se ut. Det är väl alla föräldrar men i vårt fall kunde Lennox ha blivit väldigt mörk eller väldigt ljus. Eller ha alla nyanser däremellan för den delen. Threst har några droppar indianblod i sig och min pappa härstammar lång bak från Egypten så jag har lite nubisk blod i ådrorna. Tillsätt sedan 50% europeiska gener så. Threst pappa är från USA, alltså afroamerikan. Hans mamma är svensk. Precis som min. Han är född och uppväxt i Sverige. Precis som jag fast på Södermalm i Stockholm. Och när jag blev gravid efter ca 7-8 månaders uppehåll av p-piller visste jag att det var en pojke. Jag bara visste helt enkelt. Det var aldrig några tvivel. Mer än känsla i kroppen. Och så var vi förstås nyfikna på vilken kulört han skulle ha (och ja, naturligtvis var det viktigaste att han var frisk)
Och när Lennox föddes med kejsarsnitt på Södersjukhuset en disig fredag 7 oktober så var det en riktig gaphals som gjorde entré. Han skrek som en stucken gris och såg ut som en liten boxare. Fick 9 på den där kurvan direkt (vad den nu heter) Så hans lungor var det då inga fel på. Och han var ljus i hyn. Såg precis ut som vilken europé som helst. Inte förrän senare fick jag reda på att barn med mörkare gener blir mörkare allt eftersom. Och så var det också. Med tiden blev Lennox mörkare och mörkare och har en färg nu som är snäppet mörkare än mig men något ljusare än Threst.
Och nu vill jag förtydliga igen. Att hans färg inte på något sätt har någon betydelse förstås. Att även om han så vore grön skulle han vara lika älskad och välkommen ändå. Sedan att han blev den vackraste pojken på jorden. Det är ett helt annat inlägg.
Kommentera (5)
RSS-flöde