VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

COUNTDOWN

 

Jag minns inte när den här bilden är tagen. Kanske någon gång 2009. Troligtvis. Jag minns inte vad som ska göras. Förmodligen ska min port-a-cat sköljas. Inte heller minns jag vilken dag det var eller ens vilken plats. Huddinge eller SÖS.  Det var ganska många sådana här dagar. Då trodde jag aldrig att jag skulle glömma dem. De var så knivskarpa. Jag kan fortfarande minnas lukten av cellgifter. Jo. De luktar. Och att jag alltid skulle vara så duktig och käck. Inte visa hur jävla rädd jag var. Jag var alltid ensam. Någon gång min vän Lennart. Men annars var jag själv. Skulle vara så duktig och klara mig minsann. Inte störa. Besvära. Fråga. Och rent fysisk går det väl an. Men om jag, Gud förbjude, blir sjuk igen kommer jag aldrig släppa någons hand.

 

Överallt människor. Som tar i en. Händer. I början var det ok. Sedan blev jag allergisk mot alla dessa händer som ville ha något av mig. Blod. Eller en ven. Och jag kan än idag ibland ogilla när jag kommer för nära människor som hos tandläkaren. Jag är naturligtvis glad för alla de här händerna egentligen. Och operationerna. Och cellgifterna. Jag hade inte levt utan dem. Inte en chans. Ni kanske ruttnar helt på mig och mitt cancerprat de här dagarna. Det är inget mot vad jag gör som har det flåsande i nacken all the time. Men på torsdag får jag veta.

 

Idag. Polarpriset. Hang in there Mrs Gray

Kommentera (13)