Samtalet kom.
”Din pappa är död”.
På ett sjukhus i Dakkar.
Far vi skulle ju hänga, lära känna varandra på ålderns höst
Det tar några sekunder innan jag fattar. Han mailade ju mig för två veckor sedan. Skällde på mig för jag missat hans födelsedag med en dag. Men nu säger hans bror att Alos är död. På ett sjukhus i Dakkar.
Och de inre bilderna rullar som en film på en svart/vit skärm där alla rör sig lite för snabbt. Alos i Fjugesta i sin bruna, trånga kostym. Alos i huset, Alos med sitt radband och sina kaftaner. Alos med den enda länken till det lilla afrikanska jag har. Mitt wolof. Mitt landmärke. Min gen.
”Vi måste låta ceremonin på 45 dagar vara, sedan måste vi åka dit”, säger rösten i telefonen medan jag blinkar som en fågelunge. Och såklart förbannar jag mig själv att jag inte redan åkt som jag tänkt de senaste månaderna. Som jag funderat på, kollat resebyråer , semesterdagar.
Och nu plötsligt förstår jag varför jag inte kände igen mig i när jag skulle sova för någon dag sedan. Att jag höll på att få en panikattack fast jag aldrig haft någon. Att jag fick lite svårt att andas, blev extremt orolig men att jag lyckades lugna mig genom att prata till mig själv, resonera tills pulsen gick ner.
Var det då du dog?
Säg alltid det där du vill säga till de du älskar. Innan det är försent.
Kommentera (39)Birka Line 2009 Den 1 maj har det gått sex sedan skitsjukdomen klev in i mitt liv. Det här är ett gammalt inlägg men lika aktuellt idag. Jag fyller sex år på julafton. Trodde aldrig jag skulle få uppleva det. Det känns som eoner av tid som har förflutit och jag har svårt att begripa […]
Read More
RSS-flöde