VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

"JAG VAR SÅ YEAH YEAH WOW WOW!

Jag har blivit rasande mycket tråkigare. Så är det. Så vansinnigt förnuftig. Inte ett skit gör jag på en höft. Jag kastar inget överbord och följer själv därmed. Den där tokiga, galna Lotta försvann med Lennox fostervatten tror jag. Platsen här är Ibiza. Som vi festade. Och söp. Och rökte. Och dansade. Och nej jag förespråkar inte att göra det. Jag skildrar bara vad som hände under de där underbara åren. För så in i bängen kul var det. Att man kände sig som en säck diamanter (Blankens) gjorde inte saken sämre.

 

Om att spy ner Ibizas mest kända disco behöver jag inte berätta. Eller att jag gråtandes låg och ropade på mamma med armarna runt toalettstolen tänker jag inte heller skriva. Eller att vi aldrig sov utan upprymda, svettiga och med skorna i händerna tog oss hem till hotellrummet precis när den stora gula lampan börjar göra allting ljust igen är väl heller inget att säga. Att jag för övrigt vaknade och somnade ensam, de få timmarna vi sov, eftersom mitt sällskap inledde en pubertal romans  med reseledaren förtäljer heller inte historien. Inga pengar att tala om hade vi heller. Drack jordgubbsmjölk och åt toast tills det sprutade ur öronen på oss. Det var vad vi livnärde oss på och om någon hade sagt att jag 25 år senare skulle vara gift, ha ett barn och äga ett hus hade jag trott att denna någon hade druckit T-sprit.

 

Den där ungdomen. Som jag saknar den ibland. Det där obekymrade, glada livet. Trots att tonåren ofta är präglade av svårmod och isolering för många minns jag mina tonår och även yngre vuxna liv med glädje. Vi har stora problem i Sverige med självmordstatistiken på unga vuxna och tonåringar. Men jag levde livet och loppan som sig bör.  Sakta, sakta har det kommit en förskjutning. Det är helt naturligt med tanke på ålder, arbete och barn förstås. Gud. Vem orkar hålla detta naiva tempo nuförtiden? Men det jag saknar eller rättare sagt har lagt till mig med en en jävla slags präktighet som jag inte riktigt gillar. Allt ska vara så politiskt korrekt och himla homogent jämt. Fyrkantigt. Det är vad allt blivit. Det finns inte längre plats för spontanitet. Inte längre utrymme för det oväntade, det ickebelevade, vindunken på bordet. Opretentiösa sammankomster. Allt är så …vuxligt.

 

Jag tror att fler håller med. För mig känns det alltid som om jag ska bli avslöjad. Att jag bara spelar vuxen. Och mamma. Och fru och allt det där med hus, amorteringar, lån och pensionspar. När det enda jag faktisk ibland egentligen vill är att dra iväg.

 

Med en turnerande cirkus och ta jobb som en något missanpassad och alldeles för klumpig trapetskonstnär.

 


Kommentera