Min mamma. Uppfostrade mig ensam tills jag var sju år. Det var inte vardagsmat för drygt 40 år sedan. Lägg till att jag hade en annan hudfärg vilket verkligen är vardagsmat idag. På skolgården ser jag alla dessa kulörer och jag älskar det. När jag var liten samlades folk runt barnvagnen. När jag var liten kallades man för neger av inte bättre vetande människor (det händer än idag 2015) När jag var liten hade jag ingen att identifiera mig med utan ville ha ljust, rakt hår som Agneta i ABBA.
Men nu ska det här inlägget inte handla om mig. Utan min mamma. Hon kämpade på inom vården. Bodde med mig inhyst i ett litet rum. Badade mig i handfatet, gjorde det bästa hon kunde för mig. Och jag var alltid glad. Enkel att ha att göra med. Sedan träffade hon Janne. Min bonuspappa, flyttade ut på landet och jag fick två småsyskon.
Hon började jobba på åkeriet. Tog busskort. Körde skolbussen runt på landsbygden in till skolan i Fjugesta. Lärde sig namnet på varenda unge som klev på och hade koll på vem som var dess föräldrar. Och jag tror hon är nöjd även om jag ibland kan ana en längtan efter större liv. Hon älskar att resa, att njuta av god mat, se människor, vara med där det händer. Hon hade passat i en mindre stad med lite flärd och kultur omkring sig. Egentligen är hon mer av en livsnjutare än vad jag är.
Vi bjöd henne till syrrans jobb i Örebro. Överraskade henne med att sjunga ”Ja må hon leva” när hon öppnade dörren och bjöd in vänner och släkt. Hon gillar inte att vara i centrum men hon blev glad.
Syrran hade hittat ett kort på mamma som liten och egentligen ordnat allting med festen. Dukat och beställt tårtor och sett till att alla kommit. Sedan stannade hon kvar och plockade undan när vi åkte tillbaka till Stockholm.
Och brorsan var där förstås. Mamma och pappa har rest mycket de sista åren sedan de pensionerades. Det tycker jag är bra. För vad är viktigast? Pengar på banken eller många minnen att se tillbaka på när man blir äldre. Nu ska de snart till Turkiet och var nyligen i Spanien i november. Vi har lite överraskningar kvar till henne. Men det kan jag ju inte berätta om här förstås.
Puss mamma. Älskar dig.
Birka Line 2009 Den 1 maj har det gått sex sedan skitsjukdomen klev in i mitt liv. Det här är ett gammalt inlägg men lika aktuellt idag. Jag fyller sex år på julafton. Trodde aldrig jag skulle få uppleva det. Det känns som eoner av tid som har förflutit och jag har svårt att begripa […]
Read More
RSS-flöde