VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

LYCKAN KOMMER-LYCKAN GÅR

 

familj

Hon står i kön till kaffet. Har två barn i släptåg och en lång man. Barnen, en flicka och en pojke är i åtta respektive fyra-årsåldern. Pojken, den lilla, säger något om brickan hon tar, han drar ner den. Hela hennes kroppsspråk skriker olycklig, hon är så förbannat olycklig och om det är just i detta nu eller ständigt, kan jag inte avgöra.

Hon säger något till pojken med en irriterad röst, ansiktet är stängt, blicken död. Drar honom lite i armen. Mannen vänder sig mot dem, avleder pojken, lyfter upp honom högt. Jag tror han är van att avleda i de här situationerna. Flickan kastar snabba blickar på sin mamma, för att kolla av hennes sinnesstämning,  jag har sett det förr. Dessa blickar från barn för att läsa av, veta, få ett sammanhang och ligga steget före.

 

0DHOkJYs71h5VqqDbdNuSenare ser jag dem på mataffären.  Vid godisboxarna. Hon försöker bita ihop men hennes aura är negativ, hon suckar högt med armarna hängande i en slokande gest längst kroppen medan barnen tar godis. ”Nej  nej, nu får det räcka, fattar du inte? sluta nu!”  Pojken vänder sig om, flickan fortsätter ta godis. Mamman suckar högt igen, frågar ”Är ni klara snart”. Inte ett leende, ingen värme. Bara ren och skär tydlig irritation som hon inte kan dölja.

Pappan står borta vid kassorna och väntar, lutar sig mot frysdiskarna med glass. Jag ställer mig i kön. Hans familj kommer, han suckar, gör en himlande gest med ögonen och när jag ser dem, det där destruktiva, sorgliga är jag så glad att jag inte är kvar där. Det kryper i hela kroppen på mig.  Jag vill inte vara där.

Man har bara ett liv, man är skyldig att leva sitt eget, inte någon annans. De har sin bil bredvid min och när de sätter sig ser jag hur mamman fräser och är arg. Hon säger något ilsket  och hela ansiktet är som ett argt hål. Hon kanske bara har en dålig dag, kanske är ett charmtroll annars. De kanske är världens lyckligaste familj. Men hela min intuition säger mig något annat. Den där blöta offer-koftan, att man som barn hela tiden måste gå på tå för mammas labila humör.

Och jag har sett det förut, har varit en del av det minus suckandet. Och jag är uppriktigt glad åt att jag tag min godispåse, mina tacoingredienser, åker hem och slipper det där krystade livet.

 

 

Kommentera (43)

JOLLER OM SMÅBARNSTIDEN

  Jag är värd för podcasten Joller. Gästen är Stefan Lagergen som har bloggen med samma namn tillsammans med sin fru Angelica. En sak jag tänker på, på vägen dit, är när man skiljer sig att man går igenom en sorgeprocess. Det spelar ingen roll att det är ett gemensamt beslut. Det är ett stort […]

Read More

EN BÄTTRE LÖRDAG

I fredags åkte min vackra mamma upp till Stockholm för en shoppingtur och jag och Lennox tog tunnelbanan till stan och hon bjöd oss på lunch. Sedan skildes vi åt, jag för att köpa gummistövlar till Lennox (varför finns det inga med korta skaft till barn?)  och hon skulle köpa vandringskängor. Jag har middag hemma. […]

Read More

EN HYLLNING TILL DIG

Fjärilar i magen. Idag är det dags för vår film att släppas. Release and let go… Och så en dag händer det något. De vi älskar mest försvinner hastigt och vi förbannar oss själva för vi aldrig fångade ögonblicket att berätta.  Min vän Jonathan ville skriva ett sådant brev till sin mamma. Som precis som […]

Read More

VI GÖR VÅRT BÄSTA

    Vi har alla massa oskrivna brev liggandes inom oss. De kommer aldrig iväg. Det finns ingen  tid, inget engagemang, ingen ork. Jag har hållit på med ett liten sak ett tag. Eller hållit på och hållit på är väl kanske inte rätt ord. Jag har hjälpt min kompis Jonathan med hans projekt. Ett […]

Read More