VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

EBOLAFRITT

 

Läkarmissionen har sin årliga stämma. Jag kommer sent. Sätter mig längst bak. På scenen står den fantastiska professorn i internationell hälsa, Hans Rosling, och pratar om hur man hanterat ebolautbrottet i Liberia där han själv var på plats. Han pratar om att vi kan utrota den djupa fattigdomen inom  loppet av 10 år, om barndadödlighet och att det numera inte finns några i och U-länder. Och så berömmer han Läkarmissionen för deras långsiktighet, att det är i det långsiktiga arbetet som ger de bestående förändringarna.

 

 

Då temat är ebola är Magda Gad med på en länk. Hon är på någon överlevnadskurs och kan inte vara på plats live och hon berättar om sin tid som journalist i Liberia under den mest kritiska perioden. Och så är pastorn och läkaren från Foyasjukhuset på plats. Minns ni att jag skrev om Foya? Det var kris, den första ebolapatienten att dö var en av sjuksköterskorna.

Personalen hade inga medel alls att tillgå. Inga skyddskläder, ingen klorin, inga handskar och hade då ingen hjälp av  Läkarmissionen men sträckte desperat ut en hand som de fattade. Tack vare många av er kunde pengar skickas ner och skyddutrustning köpas in och många liv räddas.

 

 

Och nu är de alltså här för att tacka personligen. Det är svårt att inte hålla tårarna tillbaka när de berättar om hur det var på sjukhuset. Hur de tog hand om döda kroppar. De är modiga som inte stängde ner. Varje gång de kände sig trötta eller förkylda var de rädda att det var deras tur. Men i så fall gjorde de något bra om de dog. Stoppade smittan. Skolorna var stängda i ett år. Folk dog fort. På drygt en vecka kunde alla i en familj vara borta. De är fascinerade över Sverige, att det är så rent men de säger ”Folk verkar så  ensamma här”.

 

Fick dessa bilder mailade till mig från Eva

 

Här är de på Skansen förra veckan och matar ekorrar. (jag skulle varit med men Lennox var sjuk) Och så åker de tunnelbana för första gången.  Det är det här jag gillar med Läkarmissionen. Att deras lokala samarbetspartners  kommer hit för att hälsa på sina givare och träffa Läkarmissionen.

 

 

Vi har pratat om Senegal, Eva från Läkarmissionen och jag. Att det kanske är dit jag ska nästa gång och berätta för er om ett av deras projekt där. En yrkesskola där flickor får lära sig typiska manliga yrken. Och så kan jag hälsa på pappa som ju bor i Dakkar på samma gång.

Just nu känner jag mig väldigt upplyft av Rosling och Dr Fransis och hans pastor som aldrig svek de sina utan kämpade på trots att de själva inte fick vara nära eller röra sina anhöriga under 21 dagar (inkubationtiden för ebola) Men mest är jag glad för att Liberia idag är helt ebolafritt faktisk. Inga nya rapporterade fall  vilket förstås är fantastiskt.

Kommentera (2)

MAGDAS MAGKÄNSLA

Grunden lades på en vecka. Inte bara grunden till ett hus. Grunden till hopp, liv. Den här Magda. Herregud alltså. Om jag skulle dö och återuppstå skulle det bli i form av en Magda. Hon är journalisten som åkte till Liberia för att dokumentera ebolaeländet, fann föräldralösa barn och bestämde sig för att stanna. Skaffade […]

Read More

HON GÖR DET!

    Ni minns Gloria 5 år nedan? Hon som förlorade sin familj till ebola och bara ville dö. Som satt i ett plåtskjul tillsamans med andra barn i Monrovia, Liberia och bara grät och inte ville leva längre. När man är fem år ska man inte vilja dö. Och ni minns Magda? Journalisten som […]

Read More

DE BORTGLÖMDA BARNEN

  Jag har lovar att ligga lågt med Afrika. Och ja jag fattar att det blir tjatigt. Men jag kan inte låta bli. Igår läste jag ett inlägg om journalisten Magda Gad. Hon som har skrivit viktiga artiklar om bland annat det sexualiserade våldet i Kongo samt kriminaliteten och barngraviditeterna  i Honduras i Chic. En […]

Read More