Jag saknar dig varje dag. Först fattade jag inte vad det var som gjorde lite mer ont i allt det andra onda. Men när jag var hemma i huset häromdagen och träffade dig förstod jag. Och det slog mig med ens att du kommer att gå förlorad, att vi inte kommer ses alls. För när jag får min lägenhet och flyttar allt mitt, kommer jag inte längre komma till huset och vi kommer inte ses.

I 13 år har du varit hos mig. Det är väldigt lång tid. Det går inte bara att skaka av sig, och det är mer en fysisk saknad faktisk. Din päls, att borra in händerna i din päls och dra dig lite i öronen som du älskar. Hur du kisar mot mig, dreglar när du spinner. Och när jag var sjuk och hatade beröring så var du den enda jag ville ha nära.

Lennox älskar dig också. Och Threst fast han inte riktigt vill medge det. Vi alla älskar dig trots skitiga tassar på vit soffa och döda råttor under trappan. Det gör inget. För du ger mer än du tar. Hemligheten bakom att älska någon mer än vanligt. Ge mer än ta. Bra devis.

Och vi kommer att skaffa en ny katt, Lennox och jag. Förlåt för det Loppis. Men jag behöver päls att borra i händerna i. Jag kommer leva ensam varannan vecka i min stora lägenhet och vill gärna ha en katt som hälsar mig välkommen. Det kommer vara tyst och tomt när jag kommer hem. Så ja. En ny katt blir det. Har lovat Lennox det.

Men du får stanna i huset. I din trädgård, i din vita fåtölj. En ny katt kan aldrig ersätta dig. Man kan inte ersätta det man älskar. Det är unikt. Men jag måste skapa ett eget liv nu, egna rutiner och där platsar en katt.