Den här sårbarheten jag utvecklat, speciellt för barn som lever under omständigheter vi inte ens kan föreställa oss, den har kommit sedan jag själv blev mamma. Det hände något då. Initialt hade jag så mycket nya känslor för det där lilla knytet och hade fullt upp med den omställning det är att bli någons mamma. Men med tiden har känslan för andra barn blivit större. Jag antar att det har att göra med hur det att leva med barn. Att förstå vidden av hur beroende de är på alla plan. Emotionellt men också i behov att skydd, mat, hygien. Deras grundläggande behov och deras sätt att se på världen genom interaktion med främst oss föräldrar men senare andra vuxna. Att då veta att det runt omkring oss i världen finns barn som svälter, säljs till pedofiler, används i organdonationer, dödas som hundar (gatubarnen i Brasilien) deltar i krig, lever ensamma på gatorna eller är fängslade som slavar (ja, slavhandeln är utbredd fast vi inte tror det) Det är för mig nästintill omöjligt att bära och något som påverkar mig i min vardag.
Jag har naturligtvis alltid vetat det. Att världen är en fuckt upt place för många. Men det har stannat vid tankar, gåvor ibland och ett allmänt ojjande. Det senaste halvåret känner jag tydligt att jag håller på att bli galen om jag inte får möjlighet att göra mer på ett mer långsiktigt sätt. Det är lätt att hamna i Fröken Sverige pratet: Om att man vill rädda världen och gillar katter. Det vill väl alla. Problemet för mig är hur jag konkret kan se till att det här öppna såret slutar klia
Foto Petter Magnusson för FEMINA
Något jag tänker mycket på och försöker bena i är om känslan kommer från något annat. Att det står för något annat egentligen. Fast jag inte riktigt vet det själv förstås men tar sig uttryck i de här olidliga tankarna. Eller om jag faktiskt är på riktigt återuppväckt och det inte är några dolda omedvetna agendor jag reagera på. Är ni med? Luddigt som fasiken. Jag vet. Jag tror inte det det med cancern att göra. Cancern har absolut gett mig en större sårbarhet men det här känns mer som ett kall.
På väg till Centralen för att ta tåget till Hallsberg. Mamma hämtar oss. Senare i veckan Sussi och Magnus. Men just nu. Semesterns allra första dag.
KommenteraJag fick ett tips om en blogg 2011. Jag får många tips om att läsa många bloggar och jag provar ofta. Ser om det är något som tilltalar mig. Faller mig på läppen. Den här gången blev jag sittande stum av känslor. Bloggen ”I kroppen min” handlade om den då 27-årige Kristian Gidlunds kamp […]
Read MoreThrest 1968. Lennox 2005. Vi gillar tydligen katter i vår familj. Att jag alltid varit besatt av djur är en annan sak. Jag har alltid tyckt mer om dem än människor faktiskt. Jag är rätt skeptiskt till personer som öppet uttrycker att de inte tycker om de vi delar jorden med. De där […]
Read MoreJag blir tokig på den här kärlekskarusellen. Den här turbulensen kring känslorna. Upp och ner, fram och tillbaka. Högt och lågt. Gud vilka känslokast. Ena dagen är jag den mest fantastiska mamma som någonsin skapats. Superlativen haglar. Jag är vacker och fin, luktar gott och är söt. ”Vad skulle jag göra utan […]
Read More
RSS-flöde