25/3 Premiär-The Host. Foto: Micael Engström
Lennox är i skolan. Jag dessvärre är inte helt hundra men det ignorerar jag förstås. Det känns som om det sitter en elefant på min bröstkorg. Jag är en mästare på att köra på. Jag tror att det där kommer hemifrån. Där gick man till skolan om man inte var död. Överhuvudtaget har mina föräldrar en hög arbetsmoral även om jag är övertygad om att det sitter i benmärgen hos de flesta 40-talisterna precis som jantelagen och rädslan för auktoriteter.
Nåja. Den där moralen hjälpte mig definitivt när jag var sjuk. Att ligga hemma i en säng har aldrig varit min paroll. Och trots allt jag läste om att lyssna på sin kropp, varva ner och bara fokusera på sig själv funkade det inte för mig. Det är jag på något vis tacksam för eftersom det gav mig bränsle att köra på. Det är ju annars något man i dessa mindfulnesstider inte ska göra. Men med Lennox är det annorlunda. Jag gullar och pussar och bäddar och ojjar mig. Häller upp vatten, hämtar halstabletter, vänder på kudden.
”Lilla skruttispluttis, mammas finaste sötnos. Stackars dig, det är ju jättejobbigt att vara sjuk”
Det är mysigt att få vara liten när man är hängig. Att få bli gullad lite extra med. Det skapar empati för andra och man behöver inte alltid vara stor och stark. Jag märker det framför allt genom att han är likadan mot mig. Innan han lade sig igår la han fram remotekontrollen, släckte alla lampor och vände tv:n så jag såg ordentligt i soffan. En timme tidigare var han helt vansinnig för att han inte fick åka till BR och köpa en present. Det är snabba ryck.
Kommentera
RSS-flöde