VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

SEX

Birka Line 2009

Den 1 maj har det gått sex sedan skitsjukdomen klev in i mitt liv. Det här är ett gammalt inlägg men lika aktuellt idag. Jag fyller sex år på julafton. Trodde aldrig jag skulle få uppleva det. Det känns som eoner av tid som har förflutit och jag har svårt att begripa hur allt var annorlunda då mot nu. Naturligtvis har jag inte glömt det. Inte något. Stunderna ensam på Södersjukhuset när jag lyckades hasa mig ut med min jäkla droppställning på balkongen för att andas in lite av vårluften sitter som stämplade tatueringar i mitt minne. De långa korridorerna där jag sakta tränade på att gå. Oftast sent på kvällarna då jag kunde gråta utan att möta någon. Gjorde jag det låtsades jag alltid vila. Eller när personalen kom för att tömma mig på bajs med en slang och inte brydde sig om att dra för det tunna draperiet runt min säng i fyrbäddssalen.

Hur kränkande det kändes och hur jävla ledsen och rädd jag var vareviga sekund och fortfarande är fast på ett mer resonabelt sätt. Mina rumskamrater som grät för att de skulle operera sin blindtarm och jag ville bara skrika åt dem att hålla käften. Att de kunde få byta med mig om de ville. Skramlet av matvagnen som fick mig att spy bara jag hörde hjulen mot golvet. Lukten av desinfektionsmedel och att det inte hände ett smack när jag tryckte på morfinpumpen. Och så sömntabletterna jag fick varje kväll och de helt sjuka drömmarna som fortsatte långt efter att jag kom hem. Hur Threst hängde Lennox i taklampssladden och jag var utan familj. Vaknade av att hans dinglande små ben sparkande  i luften. Helt blöt av svett.

 

Och när mina vänner kom och hälsade på spottade jag upp mig. Försökte verka positiv. Så väldigt  fånigt och ledsamt. Jag kände mig bara ännu ensammare när de var där eftersom jag inte visade min själ och hur ska de då kunna vara till någon slags tröst? Skit var de där fyra veckorna. Ren och skär skit och utanför passerade våren med torr asfalt och doft av framtid i luften. Mamma och pappa på besök. Hur vi satt utanför Södersjukhuset vid den där vattenfontänen och jag lyckades äta en hel Piggelin och behålla den utan att kräkas upp den. Lennox hälsar på varannan dag. Hans vibrerande kropp som aldrig var stilla bredvid min sargade i sängen. Hur han gillade att leka med knappen. Höja och sänka fotända och ryggsstöd. Inget av det där är glömt, bara längre bort. Jag vill inte dit igen. Det finns hittills ingen så negativ upplevelse i mitt liv som mina långa veckor på SÖS. Det är ogreppbart för andra att kunna föreställa sig beskedet och tillvaron där. Det ska och kan man inte heller begära. Vi är inte mer än människor.

Söndag sex år senare. Jag julpyntar.

 

 

 

 

Kommentera (9)

LITE SKITSNACK

Jag undrar hur många timmar jag tillbringat på toa sedan jag blev sjuk. Det går inte att räkna. När man har 80 centimeter kortare tarm blir det kortare väg för maten att ta sig ut. Samt att tjocktarmen tar upp vätska. Och eftersom jag bara har 20 centimeter kvar är det som ska komma ut […]

Read More