En solig dag våren 2008, tjocktarmcancer och en akut operation där 80 cm tarm tas bort. Cellgiftsbehandling i sex månader efter en spridning till levern som opereras 2009. Numera lever jag varannan-veckas liv med Lennox, 14, och jobbar som projektledare på Cancerfonden. Vimmelmamman har funnits sedan 2007. Välkommen!
Jag vet att en del av er inte får ihop mig. Att det är viktigt med att människor på något vis är…sammansatta. Annars skapar det oreda. Gillar man yta kan man man inte vara djup, engagerad eller omsorgsfull. Det där har jag pratat om tusen gånger. Den enda som kommer undan med det är Angelina Jolie möjligtvis.
Afrika lämnar mig aldrig. I perioder är det tungt. Alla barn jag träffar som inte har det så bra, de dyker upp. Men också i stunder när jag tvivlar på mig själv eller mänskligheten, så minns jag fantastiska eldsjälar som Monica Woodhouse eller den lilla gatupojken i blå jacka som fick komma till Läkarmissionens ”Tigers club”.
Han som stack sin hand i min, mitt i natten i Kampala och på klockren engelska frågade vad jag hette med ett brett leende.
Den här filmen spelade vi in i Kongo för ett halvår sedan. Det gör det möjligt att fortsätta rädda liv på sjuhus som Panzi. När jag ser den slungas jag tillbaka dit. Dofterna, ljuden, mötena.
Den oroväckande tysta avdelningen för undernärda barn där uppgivna mammor sitter med små flämtande barn i famnen som kämpar för varenda andetag. Det är då man måste gå ut från rummet. Vända ansiktet mot solen och tänka, ”De är här, vi räddar dem”.
Att bli skyddsängel för 100 kronor i månaden är en bra grej tycker jag. Då går pengarna till speciellt utsatta barn och de flesta kan avvara 100 kr (inte alla, jag vet)