VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

FUCK CANCER

 

Orden har väl aldrig haft så tydlig innebörd som nu. Armbandet verkar leva sitt eget liv. Och trots all sol och salvatten är det lika strålande fint som när jag fick det av Julia för många veckor sedan. Jag tar aldrig av mig det. Och dess barnsliga pärlor står i bjärt kontrast mot diagnosen. Att man växer och aldrig blir så vuxen som man måste bli när man blir sjuk. Och det lyser tydligare nu mot min knallbruna arm. Som om vi hade ett hemligt förbund med varandra. Fuck you cancer. Du kan dra åt helvete och ruttna bakom en sten. Och trots att jag vet att du sätter dina klor i så många människor varje dag så kommer du till slut dö ut. Det kommer forskningen ser till. Så så småningom är du ett minne blott och vi botar dig lika lätt som en förkylning.  Det kommer inte finnas några Lindor med lämnade småbarn eller unga män med knutna nävar. Det är slut på bloggar med vackra ord om död och sorg och förlorade hopp och inga Snorpor som saknar sin mamma.

 

 

Man kanske kan tro att jag inte längre är lika blixtrande arg eller känner lika stor sorg över drabbade och dömda. Eller över att jag själv för alltid är mentalt märkt av cancerpennan. Fel. Inget kan vara mer fel. Jag morrar lika högt nu som då och hatar cancer lika innerligt som alltid.

 

Tills dess kära Herr Kräfta:

 

Dra åt helvete!

 


Kommentera