Jag har bloggat i sex år. Om högt och lågt. Viktigt och bra, skit och trams. Men det jag skriver om idag, 22 oktober, är det viktigaste inlägg jag någonsin gjort.
Jag försökte anmäla mig till ett seminarium om de globala problem med slavhandeln med barn. Det var fullt. Men så fick jag ett mail om biljett. Detta var i torsdagskväll och jag är mig inte riktigt lik. Över 700 människor var samlade för att ta del av den 40 minuter långa filmen ”Not My Life” som är inspelad under fyra år på fem olika kontinenter för att dokumentera slavhandeln med barn som pågår i varje land. Efter filmen var den amerikanske Oscarsnominerade regissören på plats samt en panel där man diskuterade hur man bäst kommer tillrätta med ett av vår tids mest vidriga brott. Marknaden där handelsvarorna är barn. Ett komplex problem som många väljer att blunda för och en del inte ens vet existerar i världen.
Den amerikanske regissören grät på scenen vid anblicken av den enorma mängden människor som satt bänkade. Över 100 personer som inte ens fick inte plats. Och vi grät under filmen. Jag har aldrig sett något liknade i hela mitt liv.
Under de 50 minuterna skenade min kropp gatlopp mellan sorg, frustration ilska, avsky, vanmakt och glädje. Och runt omkring mig hörde jag kvävd gråt från olika håll. Jag svettades, frös och det kändes som om jag höll på att gå sönder.
Det var en sak han ville, den där gråtande regissören. Att vi skulle berätta om den här filmen för minst en människa. Det är så man väcker intresse. Sår frön. Startat revolutioner. Man sår frön som sedan växer till ett engagemang. Att berätta för dig så du i din tur berättar och delar den på din blogg eller nätverk. Hur gör vi? Vad gör vi för att tillsammans väcka frågan och på sikt stoppa den mänskliga handeln med barn som är den tredje störst organiserade brottsligheten i världen efter vapen och droger.
Man beräknar att det idag finns cirka 215 miljoner barnarbetare som får ingen eller mycket liten lön. Det sker i varje land och i alla samhällsklasser men fattiga barn lever under störst risk att säljas som gratis arbetskraft. Som barnsoldater, mattknytare eller sexslavar. Hamna i prostitution, som hembiträden, som tiggande gatubarn, som slavarbetare i gruvor eller för att sälja sex i Sverige och övriga Europa och forslas mellan olika lägenheter och olika män. Att leva sitt liv i en litet skjul i Vietnam där du som femåring kan bli köpt för en timme, en dag eller en månad. Utan att någon har en aning om vad köparen ska ha varan till, att säljas av sin mamma till en mellanhand som sedan för dig ut Bulgarien för ett löfte om ett bättre liv fast du hamnar i en pedofilring där ditt liv blir till en levande mardröm, att vara inlåst som hembiträde i en europeisk storstad utan att någonsin få gå ut under ett decennium eller att tvingas tigga på gatorna i Senegal och lämna pengarna till din läromästare utan att att få äta på dagar. Jag hoppas någon på en nyhetsredaktion (Läs TV4:s morgonsoffa) vill visa trailern och plocka upp en diskussion. Att Elaine väljer att visa den. Att du, på din nästa middag berättar om det mest monumentalt lägsta brott vi människor gör oss skyldiga till. Kannabalism på våra egna barn.
Var modig. Se den. Dela den. Berätta om den. Sätt dig i lugn och ro och förbered dig på en omvälvande stund. Det vore intressant att se vad den gör med dig. Återkoppla gärna via mail eller kommentarer. Om detta så ska vara det sista jag någonsin ber dig om så snälla du. Se den.
l
Jag har aldrig sett något liknade i hela mitt liv.
Kommentera
RSS-flöde