VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

LÅDAN

Foto: Micael Engström

 

Jag har ett tv-team hemma. Vi pratar om cancer. Fyra killar med mikrofoner och sladdar och kameror förstås. Jag pratar om den där lådan jag gjort till Lennox. Där jag lagt ner hans första skor, bilder, cd-skivor och ett långt brev. Att öppna på 18-års dagen står det på. Det känns som en oändlighet till dess. Jag berättar om den där lådan som om det vore den naturligaste sak i världen. Om jag skulle dö. Vilket jag på fullaste allvar trodde. Inte just precis där och då men definitivt inte få leva. Tankens kraft får sig en rejäl knäpp på näsan här. Finns ingen logik att tänka sig glad, stark eller frisk. Ett tungt ok bara att bära.

 

Och då blir programledaren ledsen. Jag ser att hans ögon svämmar över av tårar. Att han blir blank. Blinkar snabbt. Och då minns jag att det är precis här i berättelsen detta brukar ske. Fast jag inte kan förstå det. För jag har varit i det så länge och så mycket. Men inte de. De andra som lyssnar. Berättelsen om lådan som också visar på hur bra jag är på att stänga av och köra på i situationer som är övermäktiga. Det tog ett tag att göra den. Att samla på mig sakerna jag ville skulle vara där. Noga och omsorgsfullt. Inte en massa skit utan saker och minnen av värde. Hur jag var Lennox. Hur din mamma var och fortfarande får vara. Glad och snäll men också arg och sur ibland. Dålig på att damma men älskar att dammsuga. Skär alltid bort kanterna på pizzan och tänder doftljus hemma och som hatar orättvisor. Både stora och små. Som alltid hejjar på det sämsta laget och som är grym på tacofärsen men som behöver jobba på inte vara så förbannat mesig och skitsnäll . Och som har en sådan djup och stark kärlek till dig att den ibland är förlamande.

 

 

Det är dags för en behandling hos Hudkliniken Östermalm. Min hud är så knastertorr att det dammar av väderväxlingarna. Djuprengöring. Neostratas lätt kemiska peeling så krämer och fukt kommer ner ordentligt.

Kommentera