Vilken solstråle!
Vi börjar närma oss resans slut. Jag önskar jag kunde säga ”slutet gott-allting gott” men tyvärr har vi bara träffat en microdel av alla de hundratusentals barn som lever under usla förhållanden i världen. Latinamerika har flest andel gatubarn. Indien kommer inte långt efter. Jag önskar verkligen att allt vore gott. Men så är det inte. Ni är många som hejat och följt mig. Flera av er har berättar att ni blivit skyddsänglar via Läkarmissionen. Inget gör mig gladare. Tack vare just precis dig kommer fler av de här barnen bli hittade på gator, i latrintunnor, hos sjuka föräldrar och få ett bättre liv. Du delar det du har. Alla som har den förmånen bör göra det tycker jag.
Jag har fått en del skit också. För det mesta rinner det av mig. Jag använder min plattform. Mitt varumärke till det som är viktigast för mig. Att ge de här barnen en röst. Att berätta för er där. Hur de har det här. Så att ni kan öppna era hjärtan och ta del av all den sorg men också glädje som bor hos människor. Men så finns det ju kommentarer som inte går att skaka av sig. Som sätter sig djupare än andra. Jag tror att den här typen av nedanstående kommentarer är den värsta sorten. För känner ni mig så fundamentalt dåligt? Till er som skriver dem vill jag bara säga att jag naturligtvis inte tar betalt för att göra det här. Det är så kränkande att ens tänka så. Och att jag drivs av en alldeles egen vilja och nyfikenhet som jag vill dela.
”Lotta beskrivs av vissa som hon typ gör ett missionärsjobb!
Hon får hela betalt……ska vi tro på att hon bor i den här kåkstaden…..
Vem av oss hade inte nappat på detta erbjudande…….
Sen tillbaka på lågbudgettidningen och förtala folk.
Rimmar inte bra i mina öron. Varje fall.
Eller
”Skulle vilja veta mer exakt vad det är du gör i Afrika för att hjälpa barn. Det jag läser här är ju mer att du åker runt och lanserar ditt eget varumärke men vad GÖR du egentligen? Undrar en nyfiken som hjälper på andra sätt!”
Ja. Vad gör jag därborta i Afrikat? Om det nu är någon som tillnärmelsevis missat det och missat helt vad jag överhuvudtaget lobbar för de senaste åren. Till dig säger jag bara att jag mest tycker synd om dig. Och att jag sitter sena nätter med kass uppkoppling på hotell världen över för att skriva långa, starka berättelser för er trots att jag är så trött att jag knappt funkar dagen efter. Men det är det enda vapen jag har. Att berätta. Att då påstå att jag gör det mot betalning gör mig otroligt ledsen och kränkt.
Så. Nu går vi vidare till det fina och bra. Avslutar med att cirkeln sluts. Ett barn får sin adoptivmamma tack vare Give a child a home. Det går att förändra.
”Jag var nervös första natten”
Sydafrika, Margate:
Vi ska hälsa på Jabu, 61. Hon fick i juli sin lilla Paumelii, 4, från Give a child a home. Jabu bor ensam. Hennes son hängde sig när han var 17 år. Hon vet inte riktigt varför. Bara att han bråkat med grannpojken tidigare. Men nu har hon fått den här lilla solstråle som berikar hennes liv, fyller hennes hus med sitt ljusa pladder och kvicksilversskratt. Det är mulet. Det har det varit nästan varje dag här i Sydafrika. Hon kramar ossalla när vi kommer till hennes fina hus som har stengolv och betongväggar. Vi har fått order om att vara försiktiga med Paumelili eftersom hon kan tro att vi kommer för att ta henne ifrån sin nya ”mamma”. Men det är ingen fara. Hon sitter i mitt knä efter en stund. Vill rita i mitt block och titta i min telefon.
– Jag var lite orolig att introduceringen inte skulle gå bra. Jag var nervös första natten hon skulle sova här. Om hon skulle gråta.
Paumelili blev lämnad av sin mamma vid åtta månaders ålder och släktingarna ville inte ha henne. Man kunde inte hitta mamman trots efterforskningar så hon hamnade på Give a child a family. Och nu är hon här.
– Jag har ingen större oro för framtiden. Jag kan alltid få råd och stöd av GCF, men det är klart att oroar mig över att hon ska få då dåliga vänner och att hon själv kommer lämna sina egna barn när hon blir vuxen. Men sedan hon kom har vår familj blivit starkare och jag kan tänka mig att bli adoptivmamma till ett barn till. Jag drömmer om att hon ska få gå i skolan, få bli något annorlunda som advokat när hon blir vuxen.
Jabu med sin syster, bror och lilla Paumelili
Det är så fint att se deras kontakt. De skrattar mycket. Det märks att Jabu har ett barnperspektiv. Att Paumelili har det bra och är trygg här. Det känns så skönt att vinka hej då. Att vi får sluta med det här braiga. Och tack igen för ni har stått ut med mina lååånga texter. Ni som orkar läsa och vågat ta del. Jag skriver på.
Oavsett hur många som lyssnar.
Kommentera (16)
RSS-flöde