På bilden. En liten vampyr kanske…
Minns ni att det skulle opereras in en liten dosa vid huden ovanför nyckelbenet? För att jag ska slippa se ut som en sönderstucken heroinist. Det blev en Picc-Line istället. En tunn kanyl som går från armen in och upp till brösten och ner i ett kraftigt kärl nära hjärtat. Jag känner det inte men obehagligt att få dit och obehagligt att sova med. Nu frågar Skorpan hela tiden vad jag har på armen.
Sedan bar det av till den förhatliga röntgen igen för att se att Picc-Linen lagt sig rätt och inte petade rakt in i halsen istället för ned mot hjärtat.
På bilden. Det där bandaget kommer sitta i sex månader nu. Ska bytas en gång i veckan av vårdcentralen. Ännu ett nytt ställe att passa tider på.
Har nu fått mina första cellgifter och mått bra. Varit på middag och gått en nio-håls golfrunda. Vad kan man mer begära när man släppt lös ett gäng fiender i kroppen. Men idag måndag är jag fruktansvärt trött. Somnar överallt men har ändå fixat med bilen och ombesiktat den. Sedan väntar bara en lång natts sömn mot dag
Kommentera (6)
På bilden. T & jag midsommarafton-08
Alla frågar hur T mår. Hur han har tagit den här inkräktaren som slagit ner sina bopålar i vårt hem och installerat sig utan att fråga. Och han har tagit den jäveln på sitt sätt. Lugn, stark och alltid full av tillförsikt. "Du har ingen cancer i din kropp i dagsläget. Du måste lita på vad läkarna säger" är det senaste mantrat han läser för mig när jag tror de ska ringa och säga att de blandat ihop mig med någon annan.
Han hoppades naturligvis som jag att vi skulle få leva ett långt liv. Tillsamans. Och inte visste vi vad som skulle drabba oss när vi svor evig kärlek i kyrkan för mindre än ett år sedan. Men vi kämpar på. Vi har väl aldrig tjafsat så mycket som sen "Skitsjukdomen" anlände. Rollerna förändras plötsligt och allt ställs på sin spets. Men som kloka Patrik säger, i nöd&lust och just nu är det mest nöd med inslag av lust ibland.
Kommentera (6)
På bilden. Sjukhusfiltar är läskiga
Rubrikcitat: Från Marias blogg
Jo, jo. Jag är brun som en pepparkaka och passar inte riktigt in i bilden som cancersjuk patient på cellgiftsbehandling. Men likväl traskade jag in där i morse efter att ha snyftat lite på 3:ans buss. Som ett lamm på väg till offerbänken la jag mig på landstingets smala sängar (90 cm) och lät mig fyllas med injektioner och celldropp med alla möjliga kemiska substanser. Årstaviken och himlen utanför var vacker idag och tur var väl det för jag blev lite sömnig av att ligga där så länge.
Funderade på att man kan välja. Välja att leva Livet så bra det nu går med de förutsättningar man har. Eller så kan man välja att inte kriga så jävla hårt för allting. Det går ändå inte att vinna mot cellgifter, cancer, krig, trafikolyckor och trötta barn. Så är det bara. T kom och höll mig sällskap sista timmen och sedan åkte jag hem och hängde tvätt och tryckte i mig en påse godisnappar. Och väntar på att något ska hända. Kanske det börjar växa ut horn i pannan, eller så börjar jag prata baklänges eller så drabbas jag kanske av det stora tröttheten och illamåendet. Men då är det den goda smaken av godisnapparna som kommer upp i allafall.
Kommentera (6)
På bilden. Mina killar.
Jag tänkte att det här inlägget INTE skulle handla om "Skitsjukdomen". Att jag bara skulle skriva om hur jag fyllt måndagen, idag och i morgon med besök hos frissan, druckit fantastisk kaffedrink hos Linda, hälsat på Helen, träffat Lennart och till och med varit på bio (Hulken, ett stort misstag dock) I morgon onsdag har jag bestämt mig för att sova. Hela dagen innan hämtning. Och på torsdag 9:00 cellgifter.
Men kan inte hjälpa att prata om min målbild. Den ni ser ovan. Den tänker jag ha framför mig när jag mår som sämst under kommande period. Hur mycket jag än spyr, får blåsor i mun och svalg eller känselbortfall i lemmarna så fokuserar jag på denna. Att jag ska sitta i trädgården nästa sommar med en något större Skorpa i mitt knä och en antagligen ännu fetare katt. Det är inte resan utan målet som är vägen.
Kommentera (9)
På bilden. Pretty nice för en hyfsat akut operation.
Midsommar stundade med lekar, lövad lada och stämsång. Jag vågade mig på att dricka flera glas rosé och några päronkonjak till den marinerade rostbiffen. Det enda smolken i bägaren var ett korkat uttal från en annars skärpt tjej. "Blir du någonsin arg? jag tänkte att det kan vara därför cancern fått fäste, att du måste ha ut dina aggressioner".
När jag skulle söva Skorpan i vagnen promenerade jag längst långa grusvägar kantade med hästhagar och åkrar och eftersom klockan var närmade sig 23 var det fuktigt i luften och det där speciella nordiska ljuset som skiftar i blått så dags på dygnet.
Långt bort hörde jag musiken från festen men annars var det bara ljudet från hjulen mot gruset och mina egna tankar som störde idyllen och jag njöt av de 45 minuter jag fick insupa denna vackra kväll. Mitt sår läker dessutom fint.
Om insidan kunde kännas lika bra som utsidan vore det bättre. Gör fortfarande ont när jag ska på toa och har ständigt éerraid (läs baklänges för icke känsliga) Denna vecka ska jag leva. Träffa vänner, sova, äta, vara med min son och slinga håret (ska man inte göra under cellgiftsbehandlingen, kan bli helt annan färg) så räkna med att jag kommer att se ut som ett femöresfnask innan detta halvår är slut. För på tordag och fredag börjar det. Celldropp i timmarna två och jag vill njuta lite till av denna vecka innan jag är redo.
RSS-flöde