På bilden. Underbara krämer från Johanna
Paket idag från Johanna i Falun. Hon skickar ett lång fint brev med två krämer från Bodyshop. Tack, tack, tack Johanna. Nu ligger en i väskan och en vid sängen. Vilken bra idé eftersom man får torr hud av cellgifterna.
Kommentera (61)
På bilden. Som om jag inte skulle hitta på SÖS.
Jag pallrade mig iväg till SÖS för att ta prover för att kolla hur min éerraid har påverkat mig. Var bara tvungen att ta kort på den här skylten eftersom jag numera hittar som handen i handsken på SÖS. De enda jag riktigt älskar med det där stället är att det är så mycket små nya människor överallt. Små skrynkliga bebisar på väg hem möter jag i korridorerna jämt och de får mig alltid att bli lite sorgset glad. Livet och döden är så närvarande på sjukhus.
På bilden. De är som små vampyrer de där sköterskorna.
Det satt en stressad man och väntade på att få ta sina blodpover och han pustade och frustade av otålighet. "Nu kommer jag att missa min tandläkartid" "Åh , jag har så ont i tanden, hur kan det ta så lång tid". Sådär höll han på en lång stund och till slut sa jag "Jag har cancer, vi kan byta om du vill". Så typiskt mig och inte särskilt snällt men jag ruttnade på snubben. Läkaren skrev ut opiumdroppar och de har hjälpt. Har fått behålla i tarmen det jag ätit idag idag men får så himla ont i magen av dem. Tog lång tid att prova de där klänningarna eftersom jag var tvungen att pusta ut mellan varven.
På bilden. En James Bond premiär kräver sin klänning.
Det är Bond-premiär på torsdag. Måste ha en klänning eftersom jag gått ner så mycket i vikt och mina klänningar hemma bara rasar ner över mina obefintliga bröst och magra axlar så det blev en svart i taft och en beige med rosetter. Eftersom detta inte ska ens påminna om en modeblogg tänker jag inte ta bilder på dem på kroppen. Nu ska jag iväg på Rosa-bandet galan och förhoppningsvis träffa Anastacia.
Angående min bloggdesign har ni som vanligt rätt. Innehållet i min blogg är det viktigaste och starkaste lysande budskapet. Layoten får faktisk stryka på foten.
På bilden. Munkjacka och mysbrallor på jobbet. Vilket förfall!.
Jag väljer att gå till jobbet i munkjacka och träningsbrallor. Osminkad och med endast Lyspyl på läpparna. Detta är ett förfall i ordets rätta bemärkelse. Och jag gillar inte mitt sätt att klä mig men jag orkar inte bry mig de här dagarna när jag inte mår så bra. Huvudsaken att man är ren och fräsch, rollad och duschad sen får jag väl se ut som ett vrak. Ringde till min läkare och berättade om de senaste dagarnas erriad (läs baklänges). Hon pratar om att jag måste in och kolla mina salter och ev läggas in något dygn för att få dropp och vätska på mig.
I morgon är det bröstcancer-gala som jag bevakar. Och det är viktigt med bröstcancer. Som ALL cancer och jag önskar ibland att det hölls en gala för just ALL cancer. Både tjocktarm, skelett, binjure, hjärntumör, urinblåsa pch alla andra varianter av denna vedervärdiga sjukdom. Tänk bara att ha ett bruna-bandet på jackan för tjocktarmscancer. Eller gula bandet för prostatacancer? Det vore väl fyndigt…
Det är många som vill hjälpa mig med bloggdesign och jag vill gärna ha hjälp eftersom jag är totalt otekniskt. men antar att jag måste lämna ut mitt lösenord så den som hjälper mig kan få tillgång till bloggen och det känns så läskigt. Tänk om någon skulle trycka på "Avsluta blogg".
Stina-som ville hjälpa mig att kratta löv. Underbara människa. Tusen tack men vi löser det på något sätt ändå men du får en stjärna av mig för omtanken!
Kommentera (86)
På bilden. Pippi är också ganska självgod.
Jag blir recenserad av bloggaren Klaus på Beiersdorfbloggen. (Läs honom här) Det är en himla fin recension av Klaus. Jag blir nästan lite gråtmild själv när jag läser den. Och eftersom det bor en liten liten självgod råtta i oss alla låter jag min komma ut på rastning en stund.
Av Klaus…..
Nu tänker jag för en gång skull vara allvarlig för en stund. De senaste dagarnas aktiviteter framför datorn har gått ut mycket på att skaffa nya läsare till min blogg. Man skulle kunna säga att jag "blogghorat" en aning. Det hela har varit ganska framgångsrikt. Det här inlägget är inte en pusselbit i den strategin.
Men idag har jag ägnat större delen av dagen åt att läsa en riktigt bra blogg. Den heter Vimmelmamman. Tjejen som skriver den tipsade om den själv för att få den recenserad. Och nu sitter jag här och vet inte riktigt var jag ska börja.
Alla känner emellanåt att de har en dålig dag. För 41-åriga Lotta Gray har det varit en enda dålig dag sedan i början av Maj i år. Då åkte hon in akut för att operera bort en cancertumör från sin tjocktarm. 80 cm tjocktarm fattigare börjar hon så blogga igen den 14 Maj. Lotta har bloggat ända sedan februari 2007, men nu tar hennes blogg en helt ny vändning.
Man skulle kunna säga att det är två helt olika bloggar. Före och efter sjukdomen. Men ändå inte. Kärleken till treåriga sonen Lennox och den några år yngre snickarmaken Threst är närvarande hela tiden. Men den förstärks ytterligare efter hon fått beskedet om "skitsjukdomen" som hon kallar den.
Lotta och Threst är väldigt stiliga ihop. Dom är snygga och framgångsrika. Dom gifte sig på min födelsedag. Den 18 Augusti. Före sjukdomen. På bloggen får man ta del av Lottas enorma glädje vid bröllopet. Vid det tillfället har hon ingen aning om att det gror en jävligt otäck liten svulst i hennes kropp.
Och så kommer den 1 Maj och sätter fälleben på tillvaron.
Cancer. Jag har själv drabbats av denna vedervärdiga sjukdom. Den tog min kusin Tomas som jag skrivit om tidigare. Därför tycker jag att det är så fint att Lotta vill dela med sig i sin kamp mot "skitsjukdomen". Att hon sätter ord på rädslan och känslorna hon bär inom sig.
Lotta jobbar som journalist. Och det märks. Hennes språk har en stilistisk skärpa som man sällan ser på en blogg. Ibland blir hon nästintill poetisk. Som när hon skriver om sin lever och oron att cancern ska sprida sig till den. När jag läser hennes inlägg om den minneskista hon vill plocka samman till sin son – om det värsta skulle hända – så blir jag tårögd. Jag blev själv av med båda mina föräldrar i ung ålder och hade verkligen önskat att jag hade haft en sådan. Själv sitter jag uppe långa nätter och sorterar i fotografi och gamla minnen och gör en sådan kista till minne av mina föräldrar. Den är till Stella och Malcolm.
Jag hoppas att Lotta aldrig kommer få nytta av denna kista.
Att skriva om sjukdom är väldigt svårt. Det är en balansgång mellan att lämna ut sig för mycket och bli tjatig, och att utelämna för mycket och bli opersonlig. Lotta sköter den balansgången väldigt bra. Man känner att man får precis lagom mycket smärta levererat i lagom stora doser. De är lite som en cellgiftsbehandling light. Fast utan illamåendet.
Lotta är en mycket vacker människa. Både på utsidan och insidan. Hon är varsam på det sätt hon levererar svåra tankar till läsarna. Och de mörka tankarna finns där – uppblandade med glädjen att se sin son springa genom strålen från vattenspridaren. Kontrasten är förlösande i en – för många – hopplös situation. Och ilskan finns där. Ilskan på "skitsjukdomen". Hon delar öppenhjärtligt med sig av sin oro för att få BESKEDET med stort B. Och om den bråddjupa rädslan för att sjukdomen ska sprida sig vidare i kroppen.
Lagom till midsommar visar hon upp sitt ärr. Det sträcker sig från naveln nästan hela vägen upp till bröstet. Det är ett vackert ärr som utstrålar visdom om livets bräcklighet.
Hon drar sig inte för att beröra det skambelagda. Som diareér och flytningar som är efterverkningar efter operationen. Och om hur det komplicerar det för henne "en smula" när hon – i sin yrkesroll – ska stå på röda mattan på premiärer av olika slag. Slemhinnebesvär från mun och tarm, blåsor i munnen, muntorrhet och diarré avhandlas utan att man känner att det blir påträngande på något sätt. Vi får följa Lotta i vardagen, under besöken på SÖS och i lekparken med Lennox. Vi får ta del av hennes allra innersta känslor gentemot sin man, sin älskade son , sin släkt i Örebro och sina vänner.
Läs inläggen under kategorin "Bästa inläggen". Dom är väldigt bra.
Jag får ofta tårar i ögonen när jag läser Vimmelmammans känslor.
Det finns ett uttryck som jag tycker mycket om. "Att man står med hjärtat i händerna". Lotta har stått med hjärtat i händerna sedan den där dagen i Maj. Och jag hoppas så att hon snart att hon kan få stoppa tillbaka det. In i bröstet igen.
För det är hon och Lennox och Threst värda.
Lotta Gray. Vimmelmamman. En vacker människa.
Tack Klaus. Det allra vackraste är "Att stå med hjärtat i händerna".
Kommentera (39)
På bilden. Tur att jag kan blogga iallafall.
Det här regnet idag passar mitt stämningsläge perfekt. Igår sa det pang! Cellgifter ihop med pencillin lyckades få mig helt sänkt. Korvgrillningen var ett maratonlopp men trevligt och ville så gärna gå på middagen hos Tessan och Patrik. Tvingade mig upp ur sängen trots att jag höll på att bränna av. Såååå ont i tarmarna och och helt väck i huvudet. Men vänner ger en styrka så jag ville ville ville gå. Klarade mig fram till 22: 30. Satt bara och petade i den goda höstgrytan och smakade inte ens på kladdkakan. Illamående låg som en tickande bomb i halsen så jag gav Lennox välling, på med pyjamas och körde hem i natten. Passade på att gråta på söderlänken för jag hatar när jag inte kan fullfölThrest stannade kvar och hade en supertrevlig kväll.
Nu sitter jag bara här. Klockan är 14: 00 och jag har inte ens klätt på mig. Lennox vaknade 10:30! och min man gjorde en riktig american breakfast med scrambled eggs, bacon och varm choklad. Mår något bättre. Men långt ifrån bra. Hoppas jag mår bättre till i morgon för den här veckan bjuder på "Bond-premiär", besök hos frissan för slingor, (man kan lika gärna vara snygg i håret medans man har något) Rosa bandet-Gala och middag med Kattis och hennes nya bebis. Går inte an att må så här då.
Kommentera (30)
RSS-flöde