På bilden. Svart brudklänning från Zubeyde collection
Föddes jag på Halmstad sjukhus. Idag fyller jag år. Det är Julafton och min enda önskan är att bli frisk. Mamma säger alltid att jag är född med guldsked i munnen men det är slut på den turen nu. Det känns så otroligt ointressant när folk frågar vad man vill ha i present och julklapp. Jag har tappat hela grejen. Antar att det blir så när man bara vill en enda sak. Allt annat känns så otroligt onödigt. Vi kommer att fira hos Lennox farmor idag och sedan, dagen efter, bege oss till Örebro några dagar. Jag måste för Lennox skull. Annars hade jag skitit i alltihopa. Bara stängt ner julen, bojkottat den. Låtit den passera över mitt huvud. Men det kan man inte när man har ett litet barn som absolut inte ska behöva lida för min skull. Så jag spottar upp mig och fyller år. Precis som jag gjort de sista 42 åren. Undrar hur det blir med nästa….
Ikväll har vi slagit in alla paket och klätt granen. (Threst, inte jag) Svårt bara att slå in allt med meckiga snören när man inte har någon känsel i fingar och fötter. Känns precis som om jag har förfrusit dem och det är biverkningar från förra cellgifterna för flera månader sedan . Risken är att det blir bestående neurologiska skador. Ja, ja. Jag orkar inte bry mig just nu. Har fullt upp med att hålla näsan ovanför vattenytan. Idag är en artikel i Expressen om mitt julfirande. Folk spyr väl på mig på snart… Och jag som knappt firar den här julen. Men nästa. Då tänker jag stå där som en riktigt bondmora med storsleven i högsta hugg och köttbullarna på spisen. Och med känsel i alla fingar och tår!
Tack Citronfjärilen/Johanna (så fint namn) för det bruna bandet. Du är fyndig du och krämerna är inte slut ännu. Har lite kvar i den i väskan.
Och stora varma julkramar till alla mina fina bloggläsare.
Fick en så rolig kommentar att jag var tvungen att lägga ut den i ett inlägg…
Hur gör du? Har man blivit besatt av din blogg eller?
Sitter här framför datorn och bläddrar igenom dina inlägg, med chips och cola, som om jag vore på bio… hahaha
Kram/Dillan
Kram/ Dillan
Kommentera (130)Såhär går det till när man plockar bort flaskan. Har bara en omgång kvar innan operationen och kroppen får nu återhämta sig någon månad. Det behövs kan jag säga och man kan inte operera en kropp som är så sliten som min verkar vara nu. Inte så värst dramatisk utan bara mentalt jobbigt. Denna gång var Threst och Lennox med eftersom det var i lördags. Känns ovant. Jag är så van att vara ensam men bra för Lennox att vänja sig vid miljön då jag ska opereras i månadsskiftet jan/feb och han kommer att hälsa på mig på Huddinge. Annars är det ingen julefrid direkt för mig. Vill inte vara tjatig men mår så jävla risigt. I morgon är det julafton. Ögon ska tindra, klappar öppnas, mat ätas och jag som helst av allt vill gömma mig under täcket.
Det är många av er som skriver att det antagligen är en reaktion på att jag har kämpat och varit på topp hela hösten. Nu rasar jag ihop totalt. Kan inte riktigt förklara men känner mig sjuk, orkar knappt sitta upp och allt jag gör är en enorm ansträngning. Och så all denna gråt som bara kommer som ett brev på posten. Någon sa postraumatiskt syndrom.
Måste googla på det…
Jag var ute och köpte julklappar efter jobbet. Jag fattar inte att jag klarade det faktisk. Kom hem vid 20: 00 och var helt förbi av trötthet. Tog en sömntablett och sov i Lennox säng hela natten, ensam för att få lite energi.
Och vi som inte skulle handla så mycket i år.
Och så detta fina halsband med min favoritfärg turkos i stenarna från Maria Winsnes. Om jag hade haft lite tålamod hade jag väntat med att öppna det på julafton men det gick ju bara inte. Tack Maria för så fint brev!
Kommentera (97)
På bilden. The love of my life.
Foto: Linda Alfvegren/Mama
Jag är slut som artist. Skiten har definitivt hunnit ikapp mig och jag går på fälgarna nu. Är på jobbet men vet inte om jag klarar att vara här hela dagen. Mår verkligen dåligt mentalt och har en brännande huvudvärk. Jag lämnar er med en krönika jag skrivit för tidningen PS. Den kommer ut i handeln i morgon. En riktigt bra krönika om jag får säga det själv.
Jag vill berätta för dig hur det är att leva livet. Inte det vanliga slätstrukna livet som för de flesta passerar revy som en grå matta och föga bjuder in till några större utsvävningar. Nej, det där livet som skenar gatlopp mellan höga berg och djupa dalar. Det vill jag berätta om för dig.
Jag drabbades i maj av cancer i tjocktarmen och efter ett akut ingrepp, 80 centimeter tarm fattigare, började min nya tillvaro. Det började inte direkt på sjukhuset. Det smög sig på allteftersom veckorna gick och den ofattbara tragedin sakta började sjunka in. Först grät jag hela dagarna. Jag låg i vår trädgård och hytte näven mot himlen och förbannade gud som svikit mig och gett mig ett sådant skitliv. Jag grät när jag nattade min treåring och gör fortfarande och när han frågar "Mamma, du skaka, du frysa?” säger jag att jag fått något i ögat och att det inte är någon fara. Eller så sitter jag i parken och låter tårarna flöda när han cyklar på sin nya cykel eller lindar sina knubbiga armar runt min hals. "Ja äsklar dig" säger han med sin papegojröst och får mitt hjärta att stanna av kärlek.
Det är så jag lever mitt liv numera. Mellan stor lycka och total sorg. Det märkliga är att det fått mig att njuta ännu mer av det som är bra och gott. Att pressa essensen ur de lyckliga stunderna i mitt annars så onormala normala liv. Jag tar ofta den långa vägen hem från dagis. Stannar och tittar på kottarna i skogen eller så sjunger vi favoritsångerna högt. Det lilla livet har blivit det stora och jag är förvånansvärt tacksam över det. Jag har lärt mig vem jag är och vad jag vill och framför allt vad jag inte vill. Jag har lärt mig att ta vara på de där gyllene solstrålarna för jag vet inte när himlen blir mörk igen och jag har lärt mig att leva som om varje dag vore den sista. Men jag är inte stark och ibland panikar jag och gråter som ett barn, oftast när jag är som mest lycklig. Då är sorgen, rädslan och ilskan som störst.
Jag planerar min död. Som en festarrangör planerar jag vita rosor och skönsång av vännerna. Och en hejdundrande fest efteråt med sushi och pepparkaksdeg på menyn. Jag oroar mig för hur det blir med min man och mitt barn. Var ska de bo? Hur blir det med huset? Och han vet väl att sonen måste ha en ny vinteroverall och extra växtmån i skorna? Det är så jag lever nuförtiden. Med döden ständigt nosande i hasorna.
Sjukdomen har fört mig och min man både närmare och längre från varandra. Vi bråkar inte längre om småsaker. Vi vet att efter regn kommer oftast solsken och vi fokuserar på det som är bra. Han är stark och modig. Lite som de där indianerna som inte pratar utan mest är stridslystna för det är precis det han är. Rustad för krig och tar inte ut någon sorg i förskott. "Gråta kan jag göra när vi vet" säger han bestämt och dövar sin ångest med att fixa hemma. Bygger, planerar, ordnar och donar. Planerar för en framtid och det gillar jag mest. Han planerar för vår framtid med en självklarhet som om inget annat finns.
Jag har funderat på att hitta en minneskista till min son. Första hårlocken, första tappade tanden. De där avtrycken av hans händer på dagisteckningen. Hans små vita converse, BVC-kortet. Kläder och minnen av sin mamma och pappa. Brev från mig, hans favoritbok, anteckningar och minnen. Det hade jag velat göra även om jag inte blivit drabbad av cancern men naturligtvis känns det ännu viktigare att han får veta vem jag var när han blir större. Vad jag tycker om för saker, vad min favoritfärg är, hur hans mamma och pappa träffades och vem som var min bästa vän. Måste försöka hitta en sådan minneskista att lägga våra liv i. Det är svårt att låta bli att gråta när jag skriver detta.
Någon sa att när man får cancer får även själen cancer och så är det naturligtvis. För ingen människa på jorden kan gå fridfull ur denna mardröm. Jag tittar på min kropp i spegeln och konstaterar att den har svikit mig. Mager och hängbystad tittar den tillbaka och berättar att med ständiga cellgifter i kroppen blir det så här. Jag bryr mig föga. Det är sekundärt just nu i ett tid där man måste leva. Hela tiden leva mellan röntgenbesked och läkarbesök, cellgiftsbehandlingar, dagishämtningar och storhandling. Gråt och skratt, högt och lågt, lycka och sorg. För vad är alternativet? Att ge upp och lämna sitt barn och sin man i den största sorgen av dem alla? Att skiljas är att dö en smula men för de efterlevande är det som att vara levande död. För döden är generös mot oss som vandrar i dess skuggade dal. Därför lever jag. Jag kämpar och pussar och jobbar och nattar och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Det gör jag så bra själv. Och med min nya, tunnare hud är jag sårbar och naken som ett barn. På gott och ont. Allt ser jag, allt hör jag, allt känner jag med en större intensitet än någonsin förr och det gläder mig. Att det kommer något gott ur skiten ändå.
Jag hoppas jag inte skrämt dig, såhär några rader ner. Det är inte min avsikt alls. Jag ville bara berätta hur mitt liv skiljer sig från ditt. Och att jag faktisk vet att jag har lärt mig något. Att livet är skört, underbart, hemsk och vackert och att du ska njuta det i all dess vackra kulörter.
Denna tidning kommer i butik i morgon.
Ïgår var vi hemma på kvällen, Lennox och jag. Vi kollade på "Dansbandskampen", eller rättare sagt, jag försökte titta medan Lennox krälade lcer mig och år lakritsremmar. Sedan gick vi och lade oss. Jag med en sömntablett och Lennox med välling. Idag ska vi till Farmor och lämna julpynt och sdan ev skaffa egen gran.
Någon tyckte vi hade en stor katt. Och visst har Tjockkatten blivit dubbelt så stor sedan han satt här på trappen, utsvulten och mager för sex år sedan när vi flyttade in. Nu är han som en stor hund som följer mig när jag är ute och går och kommer när man ropar hans namn. Han är en ljuvlig katt (läs inlägget Förlåt Loppan)
Jag är ju inget fan av rosa. Ändå är både min mobil och min dator rosa.Kan det vara för att jag fått dem båda och inte valt dem själv. Rosa är en babyfärg som man har på småbarn eller möjligtvis mindre flickor (och pojkar.) Hoppas jag kommer att må bättre mentalt i morgon och kommit ur den här svackan. Känner mig som ett streck och orkar inte prata. stackars Lennox och Threst. Man är ju inte världens gladaste mamma och fru just nu. I morgon ska jag köpa alla julklappar efter jobbet. Hoppas jag känner mig gladare då.
Kommentera (57)På videon. Min man är trött.
Kära vänner. Idag är det lika tungt som de förra dagarna. Vet inte riktigt vad det är men är helt nere i skorna. Är helt slut mentalt. På bilder ser jag säker glad, pigg och fräsch ut men det är bara en fasad. Så fort jag kommer hem rasar jag ihop till en blöt fläck. Ska iväg till SÖS vid 12 och ta bort flaskan. Kanske blir det bättre sen. Skulle egentligen på partaj ikväll i Nacka men jag måste ringa och tacka nej. Threst får gå själv men känner bara inte att jag orkar. Och det är inte likt mig. Men så måste det få vara om man inte känner att man är på topp.
Lennox och jag ska äta godis och popcorn och nattuggla. Mysigt. På videon är en kort snutt när Threst lagar mat. Och jag kan säga att i den här familjen är det inte alls bara gulli gull och idel lycka. Ibland är det tjurigt, buttert och ilsket. Som det också måste få vara när man lever under den är pressade situationen som tär på alla.
Kommentera (48)
RSS-flöde