Foto: Micael Engström
Idag skulle jag egentligen ha fått mina sedvanliga cellgifter men får nu vila innan operationen av levern. Någon frågade om det märks. Nä, kan jag säga förutom den direkta försämringen någon dag efter. Det tar oftast flera år innan biverkningarna helt går ur kroppen men är naturligtvis glad över varenda sekund utan dem. Eller, vänta nu. Det är jag inte alls. De ser ju till att cancern håller sig i schack så det är med bandande känslor jag njuter nu.
Det är så vackert och samtidigt så jobbigt att leva. Det är en ständig kamp och ibland känns det som jag ror med åror tunga av fisknär och gammal sly. Ibland vill jag bara säga upp mig som mamma, hustru och människa. Kan man få göra det? Lämna in någon slags uppsägningslapp eller åtminstone ta tjänstledig några månader från själva livet. Hur kan man känna sig så väldigt lycklig men samtidigt vara oerhört olycklig? Men så säger Lennox "Vad fin du är mamma" när jag ska gå på Guldbaggegala och då orkar jag en stund till.
Dessa galor finns det mycket av nu i januari. "Grammis", "Guldbaggen" Elle", "Idrottsgalan", "Rockbjörnen"…..Jag tycker de är rätt kul att gå på eftersom de ofta genererar att de tunga elefanterna kommer. Och dem vill man ju ha på bild förstås. Ikväll är det galafritt. Just nu är mitt största problem hur jag ska få ut granen utan attt den barrar ner hela huset.
Och vill bara förklara varför det är så mycket stav/slarvfel i mina texter, (pilgrimsmissla istället för pilgrimsmussla tex). Det är för jag har tappat känseln i fingrar och tår av cellgifterna. Det är neurologiska skador som ev kan bli bestående resten av livet (det tar jag gärna om jag får leva) men svårt att knäppa knappar, sätta på mascara, hitta saker i väska eftersom jag inte känner när fingrarna når sitt mål, osv. Ska försöka skärpa mig!
Jill Johnson, jag och skivbolagsdirektören Maria Mohlin Ljunggren.
Foto: Micael Engström
Jag är hemma från jobbet idag. Förkylningen ligger som en mössa runt huvudet och vill inte trängas med en massa männinskor på T-banan när mitt immunförsvar redan är nere på 0 efter cellgiftsbehandlingar. Ska dock jobba på Guldbagge galan ikväll. Snorar här i soffan men kan naturligtvis inte ligga still utan har plockat ner julen. Lennox är på dagis och det är alldeles tyst och lugnt.
Nu ska julen ut och upp på vinden.
Men jag har lite ont i magen sedan junibacken igår. En känsla av att jag skulle ha gjort något. När vi kom dit så lade jag märke till en tjej i 30-års åldern som högljutt skrek på sin dotter som var ca 4 år. "NU KOMMER DU HIT HÖRRU, SLUTA SPRINGA OCH LARVA DIG SA JAG!" Alla tittade på henne eftersom hon var så arg och lät så högt. Senare, skulle vi titta på teater och den här mycket disfunktionella familjen som bestod av make och ytterligare en son på ca 1, 5, satte sig precis nedanför oss. Den lilla gallskrek, mamman väste till pappan. "DIN JÄVLA IDIOT, JAG SA JU TILL DIG ATT INTE KOMMA HIT MED UNGEN, HAR DU SVÅRT ATT FATTA ELLER?" mannen var knäpptyst och bara stirrade ner i golvet. Mamman slet och brottades med den lilla sonen och tog i så hårt att jag trodde armarna skulle gå av på ungen. Hon svettades som en gris och talade med hög arg röst. Alla stirrade på dem eftersom något var uppenbart fel och inte helt ok. Hon tvingade in nappen med våld och bad barnet vara tyst. (han ville sitta hos pappan, tacka fan för det) men hon bara sa att det fick han inte.
Pappan var helt passiv och bara stirrade ner i golvet. Till slut efter kanske 10 minuters våldsam brottningsmatch gav mamman upp och formligen kastade barnet ifrån sig med orden TA HONOM DÅ FÖR FAN!" Han tystnade så fort han kom till pappa. Jag satt 10 cm ifrån dem (det var trångt) och kände hur det bara osade trasigt om alla. Kollade om hon hade något övervakare med sig från SOC för så illa var det. Och om man beter sig på bland folk med sina barn kan man ju bara gissa vad de här barnen får stå ut med hemma, där ingen ser. Helt plötsligt kände jag mig som världens mest harmoniska och bästa mamma men ångrar att jag inte frågade vad hon sysslade med. Vi har alla ansvar för våra små när de far illa även om de inte är våra egna.
Sedan kommer många säkert tycka att man ska sköta sin sitt eget och inte lägga sig i hur man fostrar sina barn men det där stämmer inte. Man måste ingripa när ett barn far illa på ett eller annat sätt. Hur skulle samhället se ut om vi alla vänder bort blicken för att vi inte vill lägga oss i? Vad ger det för signaler till våra små. Misshandel anmälningar av barn ökar igen och det är allas skyldighet att "lägga sig i". Jag tänker inte slå mig för bröstet och tycka jag är så bra. Jag gjorde ju ingenting.
Tjockkatten och jag vilar.
Bort med julpyntet och in med det vanliga på fönsterbrädena.
Vi är hemma nu. Efter att ha satt Threst i bilen och kört i 14 mil hamnade vi på Dufweholms herrgård med övernattning. Threst fattade ingenting men blev jublande glad när vi svängde av mot flygplatsen Skavsta. "Åh, vi ska åka utomlands! En helg i New York eller London?" Hittade du mitt pass?". Döm om ett förvånat uttryck när vi blåste förbi och vidare in i de sörmländska skogarna. Vi kom fram vid 15 och började med afternoon thea framför öppen brasa. Sedan hade jag bokat spa och en fotvårdsbehandling till 40-åringen och vi bubblade, drack lite vin och ångbastade i någon timma innan middag.
Amuse: Gåslevertrerrin
Förrätt: Creme Nonine med halstad pilgrimsmussla, kalixrom.
Varmrätt: Smörstekt havskatt med potatisterrin med kummin&fänkålskompott med dillskum.
Ostar.
Svartvinbärsgranité
Dessert: Chockladterrin med hallonsorbet.
Threst tog in ett vinpaket men jag tog det lugnt med min lever och snikade med ett glas rödvin som kostade skjortan!
En punch till mig och en lagrad rom till Threst i biblioteket innan vi var redo för sängen.
Threst har ingen aning om vart vi ska.
Det ryktas om spöken på Hergården. Små tvillingflickor i krinoliner som leker med en kungspudel i ett av rummen. Vi är exalterade när vi ska sova. Tänk om det är i vårt rum det spökar. Men inte ens en liten sketen tax såg jag till under natten. Det har varit mysigt. Att få äta utan att bli avbruten. Att läsa tidningen i lugn och ro och att prata ordentligt med varandra. Som man aldrig hinner mellan hämtningar, matlagning, tvätt och slött tv-tittande. Hotellet var fullbokat och vi hamnnade i ett trevligt samtal om amerikansk politik, Nelson Mandela och fotboll med några andra gäster. Tänk att de tror att vi är ett vanlig normalt par. De skulle bara veta vad vi brottas med 24-timmar om dygnet. Hem till Lennox för vidare färd mot Junibacken. Och nu sitter vi här. Två soffpotatisar, långt bort från herrgårdslyx och anklever.
Läs mer här om Dufweholm
Afternoon thea framför brasan.
Jag har aldrig sett så stor nyckel.
Att tvätta håret i lugn och ro är en lyx.
Jag längtar till vår bastu är klar hemma. Jag som föddes frysande.
Snillen spekulerar.
Fördrink i salongen innan middagen.
Threst var nöjd med maten! Tack gode gud!
Dufweholm ligger på en udde. Tänk vad vackert på sommaren.
Hotellfrukost är aldrig fel.
När man jobbar som hantverkare så får fötterna mycket stryk.
Kan varmt rekommenderas för trötta småbarnföäldrar och annat löst folk.
Förlåt Isabella, men jag kunde inte låta bli.
Till sist ville jag bara berätta för läsare som verkar tro att vi går till BUP med Lennox för trotsets skull att inget är mer fel. Det är sunt att trotsa och är helt normalt enligt utvecklingen och det gör ont att växa (Så satans jobbigt för oss färäldrar bara). Det är för att vi lever i en så extrem och pressad situation och jag vill ha hjälp med att lotsa honom genom den. Att försöka vara receptiv och tolka om han far illa av hur vi i familjen mår. Det är första gången jag är mamma och vill gärna veta vad jag kan göra för att hjälpa honom genom detta jobbiga. Sedan pratar vi förstås om hans trots men det är som sagt inte därför jag sökt mig dit.
Det här är den nog vackraste bild jag tagit. Den symboliserar styrka, svaghet, litet, stort, pappa och son. Jag blir lite ledsen i hjärtat när jag ser den och jag vet inte varför. Kanske för att jag måste se de där små skorna bli större helt enkelt. Jag tittade på "Let´s dance". igår Jag dricker ett glas Rioja. Jag har ont i huvudet så alkoholintaget kanske inte är så smart men skönt och man kan inte alltid vara klok och förnuftig.
Satan vad bruna de är i "Lets dance". Har alla varit i Thailand eller är det bara solspray som de gödslats med? Och har Almenäsan glömt byxorna nu igen? Threst målar i källaren i pauserna. och jag misstänker att han inte vill missa Laila Bagges bröst. Snart kommer farmor hit och är barnvakt. Jag ska överraska honom och klockan 13 sätter vi oss i bilen och han har ingen aning om var slutdestinationen är.
Dessutom har jag varit på BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) efter dagis igår och försökt hitta verktyg att tygla dessa trotsutbrott. Lennox var naturligtvis from som ett lamm och lekte med dockhus och rutchkanor. Sedan handlade vi lördagsgodis men de hade inte min favorit så jag är tvungen att ta mig in till godisaffären på Hötorget idag. Och när vi var i Globen så mötte jag en kvinna i folkvimlet. Hon gick rakt emot mig och väste "Bra blogg" ur mungipan när hon passerade mig. Då blev jag glad ända in i hjärteroten. Glad blev jag även för Hannah Graafs "slängpuss" till mig i Aftonbladet idag. Hannah, vet inte om du läser min blogg men den pussen la sig som ett element runt hela mig, tack vännen!
.
Den här bloggen tenderar ju att dra åt lite olika håll. Mycket cancer, lite glamour, sorg och smärta, röda mattor, vällingträsk och lite hederlig vardagsdramatik är något av det spridda innehållet. Och jag följer ibland upp mina bloggläsares funderingar . Denna gång verkar det som om en del kommentatorer tycker det är tråkigt att man skriver att jag är "så snygg" och känner mig manad att försvara eller rättare sagt, förklara.
Här kommer några av gårdagens kommentarer på inlägget "Kaboom"
Jag måste hålla med Johan, inte det att jag har ngt emot att man peppar och ger komplimanger, men lite tjatigt blir det allt och som sagt, ingen direkt dialog el tråd, bara upprepning. Sen kan jag tycka & tänka, att skiter man inte lite i hur snygg man är när man är sjuk liksom, det enda man vill är ju att bli friskt, sen är det ju alltid positivt & kul att höra att man ser fräsch & pigg ut trots sjukdom, i lagom dos, men det finns ju en massa andra spännande & aktuella saker i dina inlägg som man kan kommentera. Må så gott du kan!
Så vacker du är
Superfin bild.
HJÄLP vad vacker du är! 🙂
Inte undra på att Lennox är så fin också.
Jag tycker också du är jättevacker på bilden. Men du är ju alltid vacker, man skulle inte tro att du går igenom det du gör.Kämpa på, allt blir bra.:)
johan om du läst denna blogg tidigare så ser du att det inte pratats så mycket utseende här hittills utan om väldigt mycket annat. ciao
vilken läcker bild… Så där vacker skulle jag inte ens bli efter 5 timmars styling..och när jag ändå håller på.
Tycker det är roligt att ha lite dialog istället för dessa ändlösa kommentarer som talar om hur snygg du är och bla bla bla. Det är så tråkigt men du kanske behöver det, vad vet jag. Samma på carolina Gynnings blogg, alla ska bara tala om hur snygg hon är hela tiden, och vilken hårfärg hon ska ha. Det är så tråkigt att läsa kommentareren, det skapar ingen dialog eller debatt eller intryck, synd tycker jag. Bara bekräftelse, är det kanske det du behöver och vill ha, då är det ju bra förstås, men dJätte fin
Du är så OTROLIGT VACKER! Stor varm kram Ida.
Fin bild! Fotomodell otroligt snygg !
Du är så oerhört vacker, inte bara på denna bild som iofs är underbart fin utan även då du är osminkad och verkar i vardagen
Håller också med Johan och L, det var ett jävla tjat om utseende….ir lite tråkigt…
Du är så, så vacker! Både på insidan och utsidan av allt att döma :
Du är superdupervacker!! Fastnade helt!!!
Jag kom av mig helt 😉
my god, vilken vacker bild!
Man kan inte tro att du går igenom ditt livs tuffaste tid, du är snyggare än nånsin!
Gud så fin du är! kram från ö-o
Jag förstår att det är långtråkigt att läsa dessa kommentarer. Men jag kan inte riktigt styra dem (förutom att lägga ut fula bilder förstås) Jag lägger ofta in bilder som jag tror passar till rubriken och innehållet. Oftast tar jag de mest fördelaktiga, såklart men eftersom mitt utseende inte är speciellt viktigt för mig så lägger jag även ut bilder på mig där jag är osminkad, gråtandes, och i träningsoverall. (Det vet alla som läser bloggen regelbundet) och det är precis som bloggen i övrigt. Högt och lågt.
För min del har jag inga som helst problem att visa mig som jag är, sminkad och fixad eller inte och visst är det trevligt att höra att någon tycker jag är snygg men det var många år sedan jag behövde den bekräftelsen. Jag är bra som jag är och hur jag än ser ut. Och det vet jag.
Speciellt sedan "skitsjukdomen" har jag brytt mig ännu mindre om detta. Har varken tid eller ork. Och vilar tryggt i att det faktisk inte spelar någon roll om folk tycker jag är ful eller snygg. Livet går vidare helt enkelt.
I morgon blir det överraskningsresa för Threst i försenad 40-års present…….
Kommentera
RSS-flöde