Ni som läser mig vet att detta är kontrasternas blogg. Välling, röda mattan, champagne, cellgifter, kändisar, villaliv, oro, smärta, glamour….En salig röra helt enkelt. Precis som livet självt. Igår funderade jag mycket på Sabina.
Idag packar vi väskorna och åker till Örebro på bröllopsfest. Lennox ska sova hos min lillasyster Lisa. Vi pratade om det i morse. "Lennox, nu ska du sova hos Lisa och Andreas i morgon, då får ni leka och mysa. Mamma och pappa ska på fest och träffa sina kompisar" "Får jag godis då?" är den lilla sötnosens enda reflektion.
Jag pratar med min läkare. Jag frågar "Om vi nu ponerar att jag inte har några metastaser i levern, har jag aldrig haft det eller har de minskat och försvunnit?" "Nej, du har aldrig haft det", säger han och jag undrar om han förstår all den psykiska oro jag har genomlidit de senaste fyra månaderna. Det är ju dock en jävla skillnad på att ha cancer i kroppen eller inte. Jag väntar och ser. Tar inte ut något i förskott. På måndag har jag fått tid för magnet röntgen. I helgen ska jag "tänka" bort de eventuella elakingarna. Under tiden kan ni roa er med att läsa om mina mode favoriter här
Jag har fått prova produkter från Libero. Efter att ha provat dem på Lennox är jag riktigt nöjd, Gillar inte parfymerade produkter till barn men dessa är nya svanen-märkta saker för bebisar och barn. Garanterat doftfria så man kan sniffa barnlukt obehindrat.
KommenteraJag får lite dåligt samvete. Över mitt ältande och gnällande och vältrande. Jag läser Sabinas blogg läs här
och jag blir så oerhört tacksam över mitt lyxiga tillstånd. Sabina har en aggresiv, obotlig cancer och drabbades för några veckor sedan av ännu ett tung besked. Metastaser i hjärnan och ca 2-6 månader kvar att leva. Nu förbereder hon sina två flickor för den sista resan och jag kan inte ens föreställa mig vad hon går igenom. Mina egna problem ter sig som en fis i rymden och jag fylls av en oerhörd tacksamhet över att jag inte (ännu) är i samma sits.
Vi slåss båda mot samma fiende. Hon kallar den "Tengil", jag kallar den "Skitsjukdomen". Vi är i olika stadier av denna mardröm och jag önskar av hela mitt hjärta att mirakel kommer att ske. För oss båda men just nu är det hennes själ jag håller i min hand. Det finns ingen rättvisa, det finns ingen gud, det finns inga tröstande ord som räcker till och det finns definitivt ingenstans att komma undan.
Var mitt liv utmätt? Fanns det en DNA-kalkyl i mina gener, programmerad i förväg? Är det en slump? Eller vad är tanken med detta? Och tar alltid gud de goda i förtid? Tack Sabina för du ger mig perspektiv i min sjukdom. Att du ger mig en smäll på käften och får mig att sluta ojja mig över "småskavanker". som éeriad, ont i magen eller illamående. Du finns hos hos mig. Finns det något jag kan göra?
Kan ev fixa biobiljetter till Pinocchio-premiären 14 februari till dig, Sabina . Skulle du vilja gå med barnen? Maila mig. [email protected]
Hur kunde vi glömma räven när vi åkte till dagis igår? Vilken tur att den stod kvar på Thrests bil när vi kom hem. Den måste ju ha frusit morrhåren av sig i kylan. Jag var på läkarjakt igår. Vill gärna veta när jag ska röntgas men det verkade lögn i fan att vi få tag på Doktor Ulf och jag fick en telefontid till honom NÄSTA TORSDAG!!!. Då först kan jag fråga om han kan sätta någon slags prioritet på röntgen. Undrar om jag behöver börja med cellgifterna igen. Gud vet hur länge detta kan dra ut på tiden. Allt får man sköta själv och se om sitt hus. Tur att man är så pigg som man ändå är.
Vi lagar falukorv i ugn när vi kommer hem bara för upptäcka att vi saknar grädde.
Lennox frågar om jag skå åka till sjukhuset "Ska du åka till sjukhuset nu, mamma". Min älskling, jag ska inte åka någonstans . Inte nu iallafall. Svårt för en treåring med dessa tvära kast när inte ens mitt psyke hänger med. Lennox badar . Jag rensar bland medicinhyllan. Sedan är det dags för välling och saga.
Jag fick en liten lapp från Huddinge. Att jag ska skulle ta blodprov på min vårdcentral. Så det gör jag efter dagislämning. Lydigt sitter jag i väntrummet bland alla hostande och snörvlande sjuklingar . De undrar säkert vad jag gör där. Pigg och frisk som jag ser ut. Gjorde inte lika ont som det brukar. Alltid något.
Ikväll ska jag på Make-Up stores fest. Och jag har så jädrans ot i magen. Hoppas det är mensvärk. Tänk att man kan bli så glad över att kroppen ändå verkar funka.
Kommentera
Om man inte har några egna får man luta sig mot andra
Christer Sjögren rockar fett!
Gaygalan bjöd på färglada transor, högt i tak och skön stämning. Populärkulturen när den är som bäst och jag har nog aldrig kindpussats så mycket. När jag kommer hem har en bloggläsare varit och lämnat en gigantisk burk med mitt favoritgodis på trappen. Det är inte klokt vad ni skämmer bort mig!