VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Jag ger apan i mig en chans…

Nu är klockan 15: 25. Ingen läkare har ringt. Alltså blir det ännu en helg i denna förvisso sköna ovisshet. Jag har bestämt mig för att ge apan i mig en chans, ge järnet i en djurisk dans och njuta, njuta hela helgen. Åker med Lennox på teatern "Heja Amigo" i morgon klockan 12 på Dielselverkstan, Sickla. Kom dit vetja! Därefter skridskoåkning och varm obo´y i Nacka och slutligen "Melodifestivalen".

Kommentera

Himlen är ännu oskyldigt blå…

Ja, jag har ringt. Efter att ha läst era kommentarer blev jag lite orolig. Skitnödig helt enkelt. Så jag ringde och fick beskedet att de inte hunnit med mig på förra fredagens tumörkonferens utan kommer diskuteras idag så kanske, kanske bubblan spricker framåt eftermiddagen. Men den här fredagen är nog en bra dag att dö på. Solen skiner. Jag har pengar i min ficka och en oplanerad helg framför mig. Give it to me bara.
Jag väntar annars spänt på min forna kollega Alex Shulmans recension av min blogg på 1000apor klicka här. I samband med bloggtävlingen jag medverkar i Klicka här och rösta, så skriver han om de tävlande bidragen. Jag har ett inlägg om Alex (På andra sidan Alex) på min blogg som jag skrev för längesedan Läs här

Annars är jag vid ganska gott mod. Ikväll blir det 80-tals rätten Flygande jacob och "Let´s dance". Och i morse åt Lennox frukost med cykelhjälmen på. Sådant får mig att skratta. En än så länge helt vanlig fredag alltså.
Lämnar er med en video från gårdagens bastubad. Jag tränar inför "Melodifestivalen" och jag utgår från att ni fattar att jag är ironisk.

Kommentera

Leva i ovisshet….

Nej. De ringer inte. Vad betyder det? Betyder det att det tappat mig mellan två sjukhusstolar? Betyder det att det är kranskärl och alltså ingen panik med att ringa? Eller betyder det helt enkelt inte ett skit mer än att de inte ringt helt enkelt.
"Ring själv, det här är ju inte klokt", säger man till mig. Och tro mig. Jag är annars en jävel på att ringa när jag vill få besked om något. En gång ringde jag till alla H&M butiker i hela Sverige för att hitta en speciell tröja jag sett .
Från Haparanda till Ystad. Jag missade inte en butik. Det är jag i ett nötskal. Nu är det ju ett lite viktigare besked än en gammal hempa tröja men något i mig vill inte.

Jag gillar den här bubblan jag lever i. Att inte veta men att det finns en liten chans att det är kranskärl och inga metastaser. Att bara få valsa runt i denna sköna ovisshet ett tag till. Jag behöver inte ta ställning. Ännu lever jag i osäkerheten om jag har cancer i kroppen eller ej. Nej. Jag vill inte ringa. Inte någon gång vill jag ringa och sitta där med svettiga händer och torr mun och vänta på ett faktisk ganska livsavgörande besked. Ännu vet jag inte. Och ännu lever jag i den sköna ovissheten.


Foto: Martin Johansson/Hanky

Middagen igår på Rodizio  var sisådär. Har ju nästan inte ätit rött kött sedan "Skitsjukdomen". Vill inte att det ska ligga och processa i tarmen för länge så jag åt lite anka, kyckling och goda röror. Ett halvt glas vin och några sippar caprinja och så hade jag Dominika Peszynski till bordet. En rolig dam med rapp tunga. Hemma igen vid 21 och rätt ner i sängen.

Kommentera

Vardagsbetraktelser….

Idag gör jag ett nedslag i verkligheten. Denna syn mötte mig när jag gick över Karlaplan i morse. Vilket härligt halvblod! Mätte säkert över 1.65 i manken och jag blir så glad över att vi delar denna planet med alla dessa magnifika djur. Fler ridande poliser tack!

När jag var på väg hem och precis gick ner i T-banan var det en mamma på väg upp i rulltrappen med sitt barn i vagnen. Den fastnade på något sätt och vagnen välte med barnet fastkilad under sig. Hon drog och slet i den men fick inte upp den. Jag slängde mig dit och slet upp vagnen med en något sargad tvååring i. Näsan var skrapad och han blödde lite i tandköttet. Mamman pratade enbart spanska. "Doktor titta. Blod" sa jag och visade med kroppspråket att han blödde.
"Nej!, nej!" var hennes omedelbara reaktion och jag förstod att hon var här kanske illegalt i Sverige. Fruktanvärt med dessa människor som lever under jorden på det sättet. Jag insisterade på att hon var tvungen att gå till läkakaren men hon försvann med panik i ögonen.

Mitt hjärta bultade som en stånghammare i bröstet och jag var säker på att hela T-banevagnen hörde dess slag. Hoppas, hoppas hon tar sitt förnuft till fånga.
Igår följde en kompis från dagis med Lennox hem. Det var lite stort. Första gången. "Mamma, får Theodor följa med hem" och ens hjärta smälter. ikväll ska jag på nya restaurangöppningen Rodizio. Ett brasilianskt restaurangkoncept där olika sorters kött grillas över öppen eld. Lite tillbaka till familjen Hedenhös tid alltså.

Ännu inget samtal från läkaren angående min lever. Det är nu 9 dagar sedan jag gjorde Magnetkamera röntgen men som en katt har jag förhoppningsvis just detta. Nio liv.

Lämnar er med en video med sötnosen som rabblar släktnamn.

Kommentera

Luuk reder ut….

Jag ser filmen "Män som hatar kvinnor". Bredvid mig i salongen sitter komikern Henrik Hjelt. Jag kommer på mig själv med att skratta på precis samma ställen som han. Betyder det att jag har lika bra humor som honom nu? Jag har svårt för svenska filmer. Dialogerna är ofta urusla och stela, alldeles för teatraliska mig. Detta var inget undantag men 11 miljoner människor kan inte ha fel. Filmen är antagligen super. Bara jag som inte fattar.

Fattar jag gör inte heller när jag träffar Kristian Luuk på efterfesten. "Åh, vilken ära" säger han när jag frågar om han kan ställa upp på bild med mig. Jag undrar om han är ironisk. Det är han antagligen. Det är ju hans signum. Annars är jag mest tacksam över att jag kan gå och röra mig normalt nu. Jag tänkte på det när jag sprang nerför trapporna igår. Vilken ynnest. Hela maj, juni och juli låg jag hemma och hasade mig runt. Jag bara låg där och blickade upp i himlen som oftast skymdes av alla tårar . Att tvätta håret tog timmar och Lennox som ville att jag skulle gunga, spela fotboll och bära.
Mitt långa operationsärr gjorde att jag inte kunde stå/gå upprätt mer än korta minuter i taget och jag minns när jag kunde hämta posten själv. Vilken lycka!

.

Jag hämtar ut mina glasögon jag vann från Synsam och undrar hur länge jag kommer att behålla dem. Glasögon och handskar är jag fenomenal på att lägga ifrån mig. Men de är snygga och hoppas de infriar löftet om en snar vår och en lång, het cellgiftsfri sommar.

Vill bara påminna om att mitt armband till förmån för Barncanerfonden åter finns till till försäljning här

Grattis Annelie till lilla Jolinne! Nu börjar livet!

Kommentera