VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Blöt fredag….

Jag lämnar er med en video idag. Vi har gäster och jag har bara smitit ner till kontoret för att skriva dessa rader. Nu väntar Ben & Jerry glass….

Kommentera (38)

Ingen rubrik…..

Rubrikraden gapar tomt emot mig. Jag som aldrig brukar ha problem med att fylla mina inlägg har egentligen inget att berätta eller? Alla människor har en historia men idag är min kort. Det har nte hänt så mycket sedan igår. Jag har varit i Farsta och tagit en kaffe. Det har jag förstås. Och köpt en mössa till Lennox. Sedan handlat mat och blöjor och pratat med mamma och allsköns människor.

Snart ska jag hämta på dagis. Jo, jag har fixat påskägg. Tänkte gömma dem i trädgården så Lennox får gå på jakt .

Också presenter från bloggläsare

Fint smycke från Helene i Visby. Tusen tack!

Och en underbar poesibok av Kerstin. Tackar och bockar!

Det här inlägget består av mer bilder än text. I morgon briljerar jag igen för  man måste ha det tråkigt för att uppskatta det roliga.

Kommentera (157)

En rysare….

Jag går på bio. Helt ensam låter jag mig lockas av förhandsvisningen på rysaren "The uninvited" mitt i stan. Dessutom kommer jag försent och får treva mig fram i mörkret efter en plats. Var livrädd att hamna i knäet på någon och döm om min förvåning när lamporna tändes och det endast är ca 12 personer i salongen. Jag kände mig vuxen på något sätt som tar ansvar för mina egna nöjen sådär mitt på blanka onsdagseftermiddagen. Innan det hann jag med en lunch med väninnorna. Charlotte gav mig ett påskägg och Åsa var bara sådär förtjusande ljuv som bara Åsa kan vara.

Jag har inte gråtit idag. Jag undrar om det är ett tecken på att jag börjat läka innifrån och ut eller om det bara beror på att jag haft häcken full helt enkelt. Jag tror det beror på att jag börjar att känna igen min kropp. Kan nästan gå rakt fast det gör ont och kan nästan tro att de jag möter ser mig som en frisk tjej (säger man tjej när man fyllt 42?) Livet rullar på.
Det håller inte andan bara för att jag gör det.

Threst betalar mina parkeringsböter på nätet. Jag sitter bredvid och surfar på min dator. Jag är bortskämd med vissa saker men ack så ensam i andra. Vi pratar om att resa till Thailand till vintern och det ilar till i mellangärdet. Vill inte tänka så stort, så framåt och känner hur cancerspöket tar ännu ett grepp med sina klor runt mitt bröst. Jag drömmer konstigt, alltid om tider för längesedan innan jag träffade min man, alltid om det enklare livet  där allting var en fest, varje helg ett party och man inte hade ett bekymmer i världen.

Jag tittar på mitt ärr efter CVK:n (slang som förs in i  en halsven för snabb tillförsel av tex näringsdropp eller andra vätskor)  Jag vet att det kommer att blekna med tiden och om man inte tittar så noga, eller kisar, kan man tro att det är gamla hederliga sugmärken. Bara det att det nuförtiden mest är Lennox som krälar på min hals och sugmärken känns väldigt långt bort.

Vi bjuder hem ängeln i regnjacka aka Johanna, hennes man Peter och sötnos Elvira på middag. Det är en familjär stämning men jag är stel i min leverlobotimerade sida. Straffet för för mycket aktivitet kanske? Dock har jag beslutat mig för att börja jobba den 20:e.  Då har jag varit sjukskriven fem veckor och dessutom har Bindefeld en båtresa i två dygn till Tallin som jag inte vill missa den 25:e.
Rock´n roll. Livet kan inte vänta.

Kommentera

Domedagen är nära…

Den har kommit nu. Kallelsen. "Du får vänta ungefär 2-3 veckor" sa Bengan, min läkare. Då har det tagit fem veckor och tre dagar men jag tänker inte ställa till en scen om det. Jag laddar inför den 16 april med is i magen och flaggan i topp. I´m a survivor. Det är rätt märkligt med mig. Under hela min cellgiftsperiod (6 månader) har jag bara varit förkyld två gånger. Jag har åkt T-bana, kindpussats på kändispremiärer där virus och bakterier frodas och lekt med dagisbarn. Ibland verkar det som om mitt immunförsvar är otroligt stark men samtidigt har det ju svikit mig på alla upptänkliga sätt. Jag är en sjuk stark  människa helt enkelt.

Jag träffar min gamla jobbarkompis Lennart. Han bjuder på lunch och vi pratar om livet och döden och det som finns där emmellan. Alla dessa dagar som kommer och går och som kallas att leva. När vi skiljs åt önskar jag att jag kunde stoppa honom i fickan. Jag lämnar in min semester på jobbet. Jag hälsar på min fotograf Malin  i hennes inredningsbutik butik Medinan på Folkkungatan och får en underbart vackert hjärta i fjädrar.

Sedan tarjag mig till Sickla för att köpa gympaskor till Lennox. Funderingarna på Kallelsen gömmer jag längst in i kroppen. Jag tar en bild på mina favoritskor. Tänk av alla skor man har så är det ändå ett par klassiska vita converse som är snyggast. Idag kommer BUP och nu är klockan snart 14.30 och jag har ännu inte borstat tänderna.

Kommentera (162)

Ängel i regnjacka…

Det är söndag. Vädret rimmar rätt bra med min sinnestämning som är allt annat än på topp. Det kommer en ängel och beskär våra äppelträd, eller rättare sagt, en av barnen på dagis mamma Johanna. Hon är trädgårdsmästare och älskar att beskära träd så hon gör det för vår skull och jag tror inte hon fattar hur extremt tacksam jag och Threst är. Sedan äter vi lunch allihop.


Threst hjälper till.


Lennox tittar på.

Idag är det sol igen. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. Var det så ramsan gick? Att köpa dammsugarpåsar står på mitt schema för dagen. Vilken händelse va? Jag som är en mycket aktiv person med tusen saker att göra känner mig helt avskärmad från omvärlden men vet ju att jag måste läka och kunna gå rakt innan jag kan börja jobba. Det är så himla svårt bara att foga sig i sitt öde.

Kommentera (122)