Foto: Malin Bondeson
Jag är hemma från Tallin kryssningen och har haft en trevlig tripp. Arrangören Bindefeld gav mig den lyxigaste suiten de hade och jag har sovit som en prinsessa med två rum, färska blommor, två flatscreens och enorma fönster.
Tyvärr fattade jag inte det utan utan lommade med Malin (min fotograf) in i hennes lilla hytt och sov där första natten, innan jag fattade varför inte min hyttnyckel passade. Jag hade fått en helt annat hytt!!!! Tack underbara ni som tänkte på mig! Jag har dansat och dansat. Bytte till och med skor till sneakers för att kunna skaka rumpa ordentligt trots att det gör lite ont i ärret. Jag har inte tänkt så mycket på "skitsjukdomen" och jag har verkligen njutit varenda sekund.
Jag satt i solen och frös (cellgifternas fel) med de andra i pressgänget.
Foto: Malin Bondeson
Min lyxhytt var en dröm.
Foto: Malin Bondeson
Jag försöker verkligen leva i nuet. Att njuta av att vara närvarande. Det är svårt. Jag måste definitivt jobba på det och det kommer inte naturligt men mer och mer har jag blivit bättre på att uppskatta de små enkla sakerna. Jag undrar hela tiden om jag får leva bara och i så fall hur länge till. Jag måste sluta upp med det men det är just det som är det svåra. Ibland fladdra tankarna iväg mitt under ett samtal. Jag börjar tänka på döden och hur länge folk kommer att minnas mig. Men även på att allt detta runt omkring mig kommer att fortsätta som om inget har hänt.
Jag står längst fram när Darin uppträder. Som en liten tonåring står jag där och gungar med höfterna så gott det går och tar bilder. Skit samma att jag är en gammal kärring. Jag tänker inte sitta längst bak i båten. Han är otroligt söt den där lilla Darin med sina sammetsögon och karaktärsfasta näsa och när vi fotas tillsamans efteråt är jag minst två huvuden längre.
Jag har frusit som en lort bara. Det var kallt på båten och stackars Malin har väl svettats ihjäl eftersom jag dragit upp värmen i hytten på max. Det vill säga 30 grader. Jag har längtat efter Lennox men inte så mycket. Dock var jag tvungen att gå och lägga mig en stund i bollhavet för att känna mig som en mamma.
Ikväll jobbar jag på två vimmel men innan dess ska jag hämta på dagis, laga middag och umgås med min kusin och hans fru och barn som ska bo här några dagar.
Kommentera (168)Jag sitter och tittar ut över ett grått vatten. Jag har ont i mitt operationsärr av för mycket skratt. Trots att jag var spiknykter igår så lade jag mig 04.30 och var sist på dansgolvet. Jag sitter här och försäker få in bilder men det vill sig inte och som den perfektionist jag är giilar jag inte inlägg utan bilder. Så jag återkommer………
Kommentera (39)Jag sitter och tittar ut över ett grått vatten. Jag har ont i mitt operationsärr av för mycket skratt. Trots att jag var spiknykter igår så lade jag mig 04.30 och var sist på dansgolvet. Jag sitter här och försäker få in bilder men det vill sig inte och som den perfektionist jag är giilar jag inte inlägg utan bilder. Så jag återkommer………
Kommentera
Blomor från produktion på "K&C"
Jag har varit med i programmet "Kattis&Company". Jag blir så till mig i trasorna att träffa min gamla vän och kollega Alex Schulman att jag glömmer att ta bilder. Och jag blir alldeles till mig av att träffa Peter, men av en annan orsak. Han förlorade sin frun i bröstcancer för två år sedan och berättar att först nu kommer sorgen, först nu slår insikten till. Kvar är barnen och en vardag som måste fungera. En kurator från Stockholms sjukhem är med. Hon har jobbat länge med palliativ vård (vård i livets slutskede) Jag frågar henne hur det är med döden egentligen. Om människor är redo eller om döden blir en kamp. "Den är oftast så lugn och fin. Oftast har man kommer till någons slags acceptans". Aldrig, tänker jag. Aldrig att jag kommer att komma till någon slags förlikning med dödsriket. Det passar inte mig alls.
Vi sitter där i studion. Jag som cancerpatient, Peter som anhörig. Threst frågar när jag kommer hem. "Hur är det?". "Jag är bara trött på att prata om cancern, det är så destruktivt, jag vill sitta i tv för att jag är känd för annat" säger jag. "Men varför gör du det då? "Därför att det är så viktigt och då blir jag faktisk sekundär, men jag tar det". Svårt att förstå men när jag gör något gör jag det ordentligt.
Någon frågade om jag har klåda av att min lever hade metastaser. Nej kan jag jag säga. Jag har aldrig påverkats av att jag har/hade cancer. Förutom då jag åkte in akut. Och förutom den mentala aspekten. Annars har jag inga symtom av den. Någon/några påpekade att det var reklam på bloggen. Jag förstår inte riktigt vad ni menar? Att jag skrev om Aminoact? Många cancerpatienter har frågar mig hur jag upplevde Aminoact och vill delge min historia. Det är knappast reklam, snarare en välvilja att hjälpa till att informera på ett sakligt och hyfsat neutralt sätt. Och jag kommer alltid att skriva om saker jag gillar. Viktiga saker, ytliga saker. Samma saker jag gillade innan jag blev sjuk. Jag är ju fortfarande Lotta som gillar snygga skor och fina väskor bara med lite cancer nuförtiden. Som när jag skrev "Kattis&company" i början av detta inlägg så är ju det egentligen reklam också. Och att jag köpt tröjor från Lindex i förra inlägget, samma sak. Svårt att delge er mitt liv då allt skulle kunna vara reklam egentligen. (Undrar varför jag ens sitter här och förklarar allt detta)
Det är lördag och jag är på väg till Tallin i två dagar. 17 00 avgår båten och Bindefeld har bjudit 400 gäster. Kommer hem igen på måndag. Jag var där för många år sedan och gjorde ett modelljobb. Ett katalogjobb. Minns att det var gulligt och pittoreskt och ska bli skönt att åka iväg även om det är på jobb. Jag tar med mig min rosa……..vågar inte skriva ut namnet. Kan uppfattas som smygreklam men håller er uppdaterade.
Kommentera (217)
Igår fick jag en kallelse för att röntga mina lungor. Det är inte gjort på flera månader och på torsdag är det dags att pallra sig iväg till Huddinge. Det känns som om livet mest består av scanning av organ och besked. Så kommer det att vara många år framöver. Jag måste bara lära mig att leva där emellan också.
Min outlook (mailbox) fylls varje dag av diverse mer eller mindre intressanta saker. Pressinformation om tv-program, erbjudande från Vingresor, ny tid till min terapeut, Facebook meddelande och privata mail från kompisar. En del har sin mail kopplad till mobilen. Där går gränsen för hur uppdaterat jag vill vara. Ett bra mail jag fick var från läsaren Lina som arbetar med kampanjen barnsäkerhetens år och bland annat med hur vi placerar våra barn i bilen. Under Barnens dag 13 maj i Stockholm, Göteborg och Malmö kommer det att vara en baklängesmarsch för att manifestera vikten av att placera barnet bakåtvänd längre. Anmäl dig och klicka här
Dagens outlook idag är annars Jeans Gina Tricot, tunika Hunky Dory och stövletter ingen aning
Igår fyndade jag fina tröjor från Lindex. Lennox ville promt ha den med moln på sig i morse och jag blev förstås överlycklig för att han skippade den skitiga Hammarby tröjan.
Idag ska jag spela in programmet hos "Kattis&Company". Jag undrar om folk börjar tröttna på mig och min cancer snart? men drivs inte av något egenintresse utan tycker det är viktigt att prata om det som är lite tabu. Det viktigaste för mig är att någon där ute med samma skit känner sig lite mindre ensam.
Jag fick ju förmånen att få prova på kostillskottet Aminoact och vill bara delge er som söker information efter alternativa vägar och eftersom flera av mina läsare har efterfrågat mer info om produkten.
Efter att ha frågat min läkare om det var ok så tog jag en 18 dagars kur av kuren mellan min röntgen i december och den planerade operationen i januari . Operationen ställdes in 3 dagar innan p g a att det dagarna innan gjort ytterligare en röntgen och man nu inte längre var säkra på om jag verkligen hade cancer. Metastaserna betedde sig nämligen inte som de vanligtvis gör. Nu, när jag haft min operation visade det sig att det var rätt beslut att plocka ut dessa förändringar.
I och med att läkarna blev så osäkra på om jag hade cancer eller ej, så tror jag att AA kan ha haft en positiv inverkan för min behandling.
Under min period i ovisshet har jag haft kontakt med Anneli som diagnostiserades för bröstcancer tidigare i år. En vecka innan hennes operation fick hon mina resterande kapslar AA. Efter operationen kunde man konstatera att hennes knöl var farlig men att den var betydligt mindre än de mätt med röntgen innan. Tidigare har jag även hört från en anhörig till en cancerpatient som berättade att hans fru haft en liknande positiv erfarenhet med AminoAct.
Med andra ord är jag inte helt säker på vad AminoAct har haft för inverkan på mig. Så mycket kan jag dock säga att OncoNutrition verkar vara ett seriöst företag som inte lovar för mycket. Jag tror därför att AminoAct kan vara värt att prova för de som vill. Man har ju liksom inget att förlora. Maila på svenska till [email protected] och läs mer på www.onconutrition.com klicka här för att få mer information.
Nu ska jag sätta tänderna i min lunchlåda som består av pastagratäng.
RSS-flöde