Så kom och gick den där dagen då. Valborg. Jag tog mig ner till brasan tillsamans med grannarna. Samma sak jag skulle gjort förra året. Naturligis var det massaor av glada, hurtiga barnfamiljer där. Vad annat hade jag väntat mig? Kändes skönt när skymningen kom. Passade bättre till min sinnestämning.
När vi kom ner till badrummet idag fanns en stor spindel i badkaret. "Mamma, ta bort med papper" Ja, men Lennox, då dör den, ju, vill du det? Då kommer den aldrig mer tillbaka. Det vet du" Jag är mycket noga med att berätta för min son att man inte kommer tillbaka när man dör. Har pratat med alldeles för många vuxna vars förälder gått bort då de var barn och alla i omgivningen sa att "mamma sover bara, hon kommer sen". Och de väntade och väntade…….Det sveket vill inte jag att Lennox ska vara med om. När man är död är man död och man kommer helt enkelt inte hem igen men mest är jag förbannad för att jag överhuvudtaget ska behöva ha detta resonemang.
Nu väntar cykeltur.
Grattis Lotta. Idag fyller du ett år. Jag firar att jag levt ett helt år sedan "skitsjukdomen" tog över ratten. Det här datumet kommer för alltid att ha en dålig smak i munnen. För alltid en känsla av sorg. Så här dags förra året planerade jag för att livet var självklart. Att jag naturligtvis skulle leva sisådär 30 år till. Jag planerade för Lennox och våra gemmensamma liv i framtiden. Ännu var jag totalt ovetandes om vad den framtiden bar i sitt sköte. Jag minns att jag åkte hem från jobbet och skulle titta på valborgsmässoelden med grannarna. Dock med en fruktansvärd magvärk men ändå…….
Grattis Lotta. Du har lyckats leva ett år efter din diagnos. Det är inte alla som gör. Kirurgerna hade kunnat öppnat mig och det varit fullt med cancer och jag hade kanske klarat mig några månader i bästa fall. Så var inte fallet. Jag har fått ett helt år och det mina vänner, är en ynnest ska jag säga. Mitt uppe i all bedrövelse är det en underbar ynnest att jag firar denna dag. Det har hänt en massa saker under dessa 12 månader. Jag har gjort två stora operationer. Jag har fått cellgifter under sex månader och jag har våndats inför besked fram och tillbaka om jag har en spridning till levern eller inte. Om någon hade talat om för mig allt detta för ett år sedan hade jag bara skakat på huvudet och sagt "Det kommer jag aldrig att klara" men likväl står jag här vid hyfsat gott mod ändå. Människan är förunderlig som hittar hopp i mörkret. Hela tiden hopp mellan öar av total svärta.
Det är en jobbig dag idag. Threst frågar om vi ska bjuda hem några vänner på middag men jag känner mig inte alls upplagd för socialt småprat. Helst av allt vill jag inte gå ner till den där jäkla elden men heller vill att Lennox ska få ha både sin mamma och pappa med. Kommer jag att fira min tvåårsdag? Och kommer jag någonsin att titta tillbaka på det här datumet utan den minsta förnimmelse av sorg? Jag vet inte. Endast den som lever får se…..
Kommentera (264)
Får jag presentera Winnie. Hon väger 22 kg, bor i Uganda och har grönt som favoritfärg. Winnie vill gärna bli doktor när hon blir stor och gillar att leka med sin kompisar när hon inte hjälper sin mamma. Hon är snart sju år och är mitt fadderbarn från Barnfonden Klicka här. Jag får brev från Winnie, eller rättare sagt från någon som hjälpt hennes mamma att skriva för hennes mamma kan inte engelska förstås.
Uganda är en bördigt stat i Östafrika som gränsar till Kongo-Kingshasa, Rwanda, Sudan, Kenya och Tanzania.
Ett vackert ställe men där bara var tredje sjukt barn når fram till sjukvård, nästan åtta miljoner ugandier inte kan läsa och mer än 1, 1 miljoner är HIV-drabbade. Det är utsikterna för Winnie. Jag gillar att hon tror. Hon vill bli doktor. Det bådar gott att hon sätter sina mål högt. Om jag kan hjälpa henne med det är jag tacksam. Världen är en global by och vi måste kämpa för varenda liten unge.
Doktor Janne månntro?
Det dimper ner ett av de förhatliga breven med stämpeln Karolinska på vänstra hörnet. Jag har fått en tidigare tid till onkologläkaren Janne efter mitt mail där jag tyckte sex veckor var en orimligt lång tid att behöva vänta på att diskutera vidare behandling. Det funkade. Jag fick en tid redan 4 maj! Gud, eller rättare sagt Janne hör bön. Nu ska vi komma fram till vilken kemisk stridsföring vi ska använda för att bekämpa "skitsjukdomen" för gott. Den friske har tusen önskningar. Den sjuke bara en…..
Jag sitter på jobbet och håller på att gäspa käkarna ur led. Sviterna efter helgens kryssning är fundamentala trots att jag inte drack en droppe och jag kom i säng allleles för sent i går kväll. Behöver sova ikapp men vet inte riktigt hur detta ska gå till. En powernapp på T-banan känns för kort. Kanske jag ska lägga mig med Lennox redan vid 19: 30 ikväll men det är alltid så mycket som ska fixas. Plockas tvätt, plockas disk i och ur maskinen, vika kläder, kolla bloggen, duscha, prata i telefonen, titta på tv, gosa med Tjockkatten, umgås med Threst, läsa en bok, osv osv. Det tar aldrig slut hur och hur man än har planerat att lägga sig tidigt så spricker det alltid. Jag minns vad reseledaren på min absolut mest pubertala festarresa till Ibiza sa för 22 år sedan när han stormade in på vårt hotellrum varje morgon "Sova får ni göra när ni dör" och det har jag tagit fasta på.
Foto: Malin Bondeson
Detta fina paket från företaget Change innehöll en snygg badrock. Tack för ni läser bloggen och engagerar er i mig!
RSS-flöde