Nylackade tånaglar gör mig glad!
Söndagen förflyter på. Jag är i storkyrkan och tittar på utställningen "Anhörig-på liv och död". Det är bara några bilder men de berör mig ända in i själen. Speciellt bilden på Sabina och hennes syster. (Sabina dog i hudcancer för ca 1, 5 månader sedan) Sedan tände jag ett ljus och tänkte på mig själv. Kyrkan fyllde mig inte mer ro. Tvärtom. Efersom Gud och jag inte är på god fot med varandra och jag känner mig sviken så stannade jag bara en kort stund. Skyndade ut i solskenet och köpte en 88.a på väg till T-banan.
Lennox och Threst kommer hem vid 19: 00. Jag lagar hamburgare. Lennox vill inte äta. Han har varit med Micaela på landet och lekt med Calista hela dagen. På ICA kommer det fram en tjej och berömmer min blogg. Hon har nyligen fått en cancerdignos. Runt henne springer hennes 19-månader gamla son ."Du har hjälpt mig mycket" säger hon och jag känner att bloggen fyller sitt syfte.
Jag undrar också vad de har tänkt göra med min inopererade port-a-cat. Eftersom jag uppenbarligen inte behöver cellgifter mer så vill jag inte ha den i min kropp. Jag lider inte av den alls fysisk. Men symbolisk är den en spärr mot mitt fortsatta, förhoppningsvis cancerfria liv. Min kontaktsjuksköterska har lovat att ringa åter och lämna besked. Jag väntar med spänning.
Jag vill inte ha denna längre, min dosa under huden som inte har någon betydelse längre.
Jag plockar in ved, Inte för att det behöver eldas utan bara för att det är så vacker med detta naturliga material mot vita golv. Sedan försöker jag lägga Lennox som är sockertoppad av isglass. Vi tänker hyra en video men den nya diskmaskinen måste installeras och pelletspannan städas.
Jag ska till husläkaren om en timme. Armen gör lika ont. Men när jag vill mig ett gott skatt tittar jag på bilden av min kollega Jesper som försöker likna Che.
Tack fina Marie K för brevet. Har kikat på din blogg och barnen var underbara!
Vi åker till Hotel Park in för att jag ska motta Tarmcancerpriset på MRT:s (riksförbundet för mag&tarmsjuka) stämma.Jag har dagen till ära lyckats få på Lennox en röd skjorta och jeans. Inte ett fotbollsplagg så långt ögat kan nå. Jag välkomnas varm och känner mig mest generad. Är inte direkt van vid att vara i fokus på detta sätt. Läkaren Haile sitter bredvid mig medan vi väntar på att bli presenterade. Jag kan inte hjälpa att jag sneglar på hans händer och tänker att de har varit inne i så många människors buk och att han räddat livet på många genom sin unika metod. Lennox sitter och ritar i mitt knä.
Lunch på Ågesta golf.
Det är en otroligt vacker försommardag och jag sitter inne i ett konferensrum och väntar på att ta emot ett pris som handlar om cancer. I knäet sitter min 3, 5-årige son. På min mage har jag två gigantiska ärr och trots glädjen över priset känns situationen så bisarr. Sedan åker vi golfbanan i Ågesta för att träffa Threst och äta lunch. Sedan vidare färd till Cirkus Maximum på Lidingö. Några timmar senare och cirka 1 1000 fattigare (två vuxna, två barn, poppcorn, dricka, sockervadd etc) herregud vad de kan suga ut föräldrar, åker vi hem till Jarlemarks för att lämna Calista och äta en sen grillmiddag. Jag, som bestämt mig för ett expriment. Att dricka riktigt mycket rödvin i studiesyfte för att se om värken i armen släpper, får bara i mig några glas innan vi åker hem. Idag söndag är vi barnfria och just nu är jag på väg till Storkyrkan för att titta på utställningen om cancer.
Observera Lennox normala klädsel.
På Cirkus Maximum i min vinterjacka. När ska cellgifterna sluta få mig att frysa ihjäl`?
Och så tillbaka i fotbollsmunderingen…
Det är Haile, jag och Obama som just nu förändrar världen. OBS ETT SKÄMT!
Foto: Denny Lorentzen
Så då gick jag och vann igen och jag vill tacka er alla eftersom det är er förtjänst. Denna gång vinner jag
Årets tarmcancerpris som delas ut av Riksförbundet för mag&tarmsjuka. Expressens artikel idag klicka här.
Jag delar vinsten på 10 000 kronor med framstående kirurgen Haile Matheme som opererar tarmcancerpatienter med spridning till bukhinnan genom att hälla uppvärma cellgifter direkt i buken.Jag har tydligen förändrat attityden runt tarmcancer och just nu är jag på väg till Solna Park Inn Hotel för att ta emot priset. Hela natten har jag finslipat på mitt tal och jag är oerhört glad över att blivit uppmärksammad på detta sätt. Lennox kommer att följa med och han ska INTE få ha fotbollskläder på sig.
Senare idag bär det av på Cirkus. Och Melodifestivalen senare ikväll men det är ju nästan samma sak.
För er som orkar/vill läsa:
Pressmeddelande 2009-05-16
Kirurg och kändisreporter får årets Tarmcancerpris
Haile Mahteme, kirurg vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, och Lotta Gray, journalist och bloggare som har drabbats av tarmcancer, får dela på Tarmcancerpriset 2009. Haile Mahteme har introducerat en ny kirurgisk metod där man använder sig av varmt cellgift i bukhålan vid operation av patienter med spridd tarmcancer. Lotta Gray har på ett rakt och känslomässigt sätt ökat förståelsen för sjukdomen genom sin välbesökta blogg.
Syftet med det nyinstiftade Tarmcancerpriset är att uppmärksamma personer som påverkar och förbättrar tillvaron för personer med tarmcancer. Det kan gälla forskning, behandling och rehabilitering eller att öka kännedomen kring sjukdomen – den tredje vanligaste cancersjukdomen i Sverige. Omkring 5 600 personer i Sverige får varje år diagnosen tarmcancer (tjock- och ändtarmscancer). Trots det är sjukdomen okänd bland allmänheten.
Varmt cellgift i buken
Haile Mahteme är medicine doktor och överläkare vid kirurgiska kliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han har introducerat en metod för operation av patienter med tarmcancer som har spridit sig till bukhinnan – en grupp patienter som tidigare hade dålig prognos och kort överlevnad. Operationen innebär att hela bukhinna skalas bort och att bukhålan sköljs med uppvärmd cytostatika. Värmen gör cancercellerna mer mottagliga för cellgift. För patienter med spridd tjocktarmscancer som opereras med denna metod lever 3 av 10 fortfarande efter 5 år, mot tidigare ingen alls.
Haile Mahteme är glad och stolt över priset:
– Det här är en grupp patienter där möjligheterna till behandling tidigare har varit mycket begränsade. Metoden passar inte alla eftersom den är så krävande, men för vissa patienter har vi kunnat öka överlevnaden kraftigt jämfört med tidigare.
I juryns motivering sägs bland annat att Haile Mahteme är ”en enastående kirurg samt en mycket empatisk medmänniska. Hans största insats är hans enorma arbete med att införa modern behandling av cancerspridning till bukhålan där upphettade cellgifter tillförs under operationen. Genom hans engagerade arbete har denna i början ifrågasatta behandling blivit accepterad med följden att åtskilliga patienter inte bara fått bättre livskvalitet utan många har även blivit botade från sin tarmcancer”.
Vimmelmamma med välbesökt blogg
Den andra pristagaren, Lotta Gray, är reporter på Se&Hör och 42 år. I början av maj 2008 fick hon besked att hon har tarmcancer. Redan då drev Lotta Gray sin blogg under signaturen ”Vimmelmamman” om sin tillvaro som småbarnsmamma och kändisreporter. För henne var det självklart att öppet och rakt berätta även om sin sjukdom och hur det känns att ha cancer, både kroppsligen och själsligen. Hennes blogg har omkring 11 000 unika besökare per dygn. www.vimmelmamman.blogg.se
– Att få priset är jätteroligt, det är ett erkännande av att jag gjort något. Ingen kan förändra allt men alla kan förändra något. Jag vill beskriva min cancerresa, hur det känns och de faser man går igenom, säger Lotta Gray.
I juryns motivering till att belöna Lotta Gray framhålls att hon nominerats till priset av många människor. ”Hon berättar hur det är att vara inne i vårdkarusellen, visar stor kämpaglöd och delar med sig av sina känslor. Lotta lyfter upp sjukdomen för allmänheten på ett rakt känslomässigt och informerat sätt. Hon har ökat förståelsen för sjukdomen”.
Årets prissumma på 10 000 kronor delas mellan de båda mottagarna och överlämnas vid 30-årsjubileumet för Riksförbundet för Mag- och Tarmsjuka, RMT, den 16 maj. Priset delas ut i samarbete med Roche. I juryn ingår Karin Jonsson, ordförande för RMT, Solveig Johansson Grip, kanslichef RMT, Lars Påhlman, professor från Akademiska sjukhuset i Uppsala, och Eva Strand, sjuksköterska vid Centrallasarettet i Västerås.
Tjoho vad glad jag är!
Kommentera (226)
Voilá
Bilderna ovan har ingenting att göra med följande inlägg. Tänkte bara att ni ville veta hemligheten bakom ett lång, friskt hår.
Jag får ett mail av en överläkare på ett av våra stora sjukhus som läser min blogg. Han skriver bland annat " Du behöver röntga din nacke/arm. Kräv det. Om de inte hjälper dig på Huddinge så gör jag det. Ring mig på xxxxxxxx". Jag blir förbluffad. Över att någon vill engagera sig så personligt i min lilla skruttarm och jag tänker att jag trots skitsjukdomen är en lyckligt lottad människa. Jag vill inte störa honom utan tar mig till Cityakuten. De kan inte ge mig någon röntgen där. Jag måste ha en remiss. "Gå till din husläkare" blir svaret.
Jag ringer till Läkare M. Samtalet känns lite märkligt och jag inleder med att be om ursäkt att jag uttnyttjar hans erbjudande men att jag inte finner på någon annan råd än att få veta om armvärken beror på metasatser i skelettet. Han ber mig genast komma. Jag tar mig till sjukhuset och möts av en varm och saklig man i min egen ålder. "Du behöver bli lugnad, inte oroa dig över att du har spridning. Har man en cancerdiagnos måste man som läkare röntga, man bara måste göra dessa undesökningar. Han beställer både en slätröntgen och en MR- röntgen för att titta på mina lungor och se att jag inte fått emboli (propp). Han lovar att själv stanna kvar på jobbet för att delge mig svaret på dessa undersökningar. "Nu hoppas vi båda på att det inte är något farligt men du måste förbereda dig på det" säger han.
Jag sitter och får armen och axeln röntgad. Sköterskan frågar vad som hänt med min arm. "Jag vet inte" säger jag. "Jag har bara ont". "Så det är inget direkt trauma du varit utsatt för?" Om du bara visste vilket trauma jag är utsatt för tänker jag men håller käften och skakar på huvudet. När de sprutar in kontrastvätskan i ett av mina kärl under MR-röntgen spricker det. Trots att jag börjar skrika av smärtan så är jag hela tiden tacksam. Men rädd. Så förtvivlat rädd för denna gång får jag svar direkt utan att behöva vänta flera veckor och jag har ingen med mig. Läkare M ber mig komma tillbaka inom en halvtimme då svaren kommit. Jag köper en tröja på intillliggande H&M.
Svaret blir ett alldeles underbart svar. Det finns inga metastaser i skelettet och ingen propp i lungan. Jag har köpt med mig en blomma till läkare M men ångrar att jag inte köpte hela blomsteraffärren. Vi är lika glada båda två. "Får jag ge dig en kram? frågar jag". Visst är det en gräddfil, en ynnest, en förmån, en räckmacka. kalla det vad du vill. Jag vore en idiot om jag tackade nej till hans hjälp och han räckte ut en hand till en annan människa. Alla får inte den här chansen. Alla sjuka har inte en blogg där sådant här händer men jag vaktar på mitt liv som en hök och jag tänker göra allt i min makt för att överleva under drägliga former.
Nu har jag beställt tid hos husläkaren. Armen gör lika förbannat skitont men nu jag kan vila i att det inte är något dödligt och det betyder oerhört mycket för att lindra den mentala stressen.
Ps. Allt som allt tog dessa undersökningar (två röngen) samtal och svar på röntgen totalt 2, 5 timmar. I den vanliga, verkliga "vänta på beskedvärlen" hade det tagit minst 3-5 veckor inklusive remissväntan och väntan på svaret.
Kommentera (512)
I morse snodde Threst min kamera. Håret blev snyggt, färgen blev snygg. Jag blev uppring av en läkare från Huddinge, bukkirurgi. Jag förklarade mina smärtor i armen. "Jag tror inte du behöver oroa dig över metastaser, dessutom tittar jag på röntgenplåtarna du gjorde för någon vecka sedan här och dina lungor är fina". "Vad sa du?" frågar jag och märker hur jag viskar. Zubeyde, som klippper mitt hår, stannar upp med saxen. "Säg det en gång till, är det säkert? Du har precis räddat min dag". Jag hör hur han skrattar till när han upprepar sig. Tänk att något, som för läkaren bara är ett uttalande, för mig är skillnad på liv eller död. Mina lungor är fina! Världen fylls åter av hopp. Däremot vill han att jag kontaktar min husläkare för att hon ska titta på armen och sedan skriva ev röntgenremiss. Tillbaka på ruta 1. Alltså husläkaren.
Men på Ikea igår, kväll när vi köper ny diskmaskin, börjar jag plötsligt att frysa oerhört. Känner mig hängig och lägger mig med dubbla fleccetröjor och värmedynan på max. Det gör ont när jag djupandas och vet inte om detta har något att göra med armsmärtan. Vaknar flera gånger under natten och känner mig febrig och har ont när jag andas. Bestämmer mig för att sätta mig på Cityakuten. Verkar vara det enda att göra, När jag kommer dit i morse får jag veta att man inte gör en datortomografi där (räcker inte med slätröntgen) jag måste ha en remiss. Nu sitter jag här på jobbet och får väl ringa husläkaren iallafall då. Remiss på datortomografi är 2-3 veckor som jag får vänta innan jag får röntgas. Ur led är tiden.
Kommentera (129)
RSS-flöde