Lennox lilla hand i min.
Threst är ju bortrest. Vi råder oss själva därhemma och det är ganska mysigt faktisk. Inte en enda gång har Lennox frågat efter pappa. Det är mest jag som tjatar om att han kommer hem snart. I mina svartaste stunder undrar jag hur fort och lätt ett barn glömmer. Kommer Lennox inte att fråga efter mig om jag dör? Hur lång tid kommer det att ta? Några dagar? Några veckor? Hur mycket minns en treåring i sitt hjärta? Stunderna i badet? Eller när vi äter glass? Eller kanske när han kommer in till oss på nätterna och jag inte kan låta bli den där varma kroppen. Eller kommer han att minnas den där torsdagen när jag blev fullständigt galen på hans trots och blev likadan själv? Kanske minns han att jag tvingat honom att borsta tänderna och bära gummistövlar fast han inte vill. Antagligen kommer han att minnas allt detta, blandat i en salig röra och någonstans i detta fragment utkristalliserar sig bilden av hans mamma.
Det är jobbigt att prata om döden. Vi pratar inte om döden i vårt västerländska samhälle. Vi stoppar in våra gamla och sjuka på hem och besöker dem sällan. Om vi måste sitta vid en dödsbädd är det jobbigt. Vi vill inte se eller veta. Vi vill bara ut i solljuset och leva. Inte befatta oss med det som vi vi alla med garanterad säkerhet vet: Att alla ska vi dö någongång. Jag pratar om döden. Det är skitjobbigt för de flesta. Att läsa och höra. Den är en så stor del av mig numera och den borde vara en så stor del av livet också. För då skulle det inte vara så jobbigt att dö. Om döden var en naturlig förlängning av livet.
För det är ju det livet består av. Leva och sedan dö.
I morgon åker vi till Kolmården. Ikväll käkar vi pizza och bastar. Igår köpte vi glass på MC Donalds. Vad framtiden bär i sitt sköte vet ingen.
Kommentera (62)
Två månader och två veckor senare har jag tydligen en svullnad ännu efter operationen inne i levern
Jag ringer min husläkare. Jag är nyfiken på om hon kommit på vad som smärtar min arm. Det har hon. Jag har något som kallas referd pain. Typ förflyttad smärta. Hon berättar. "Jag har ringt en smärtexpert på SÖS och han är ganska säkert på att det är referd pain". Hon har upptäck en svullnad i min leverkapsel på röntgenplåtarna. Denna svullnad, som uppstått, är helt normal efter ett så stort ingrepp, den trycker på nerver som går ut i ryggrad och arm. Ganska vanligt att smärtan tar sig en annan väg. Jag ska vänta ut den. Tills min leversvullnad lagt sig.
Tänk att svullen lever ger smärta i nacke och arm.
Bode man inte veta sådant på leverkirurgin? Att det kan hända efter ett ingrepp. Borde man inte upplysa patienter som genomgår denna typ av gastroperationer på mjälte, njurar och lungor och lever att det kan uppstå smärta på ett oväntat ställe? Varför ställer de sig frågande när jag ringer och berättar? Jag kan väl inte vara den första som det händer?
Vi är förkylda jag och Lennox. I natt har vi hostat ikapp. Men vi badade igår kväll. I riktigt hett vatten och med simglasögon på. Sedan bakade jag scones och kände på dörren tio gånger innan jag går och lägger mig. Basebollträet har jag under sängen.
Svenska Dagbladet har en bra artikel om bröstcancer. Om Johanna som lever i limbo. Som alla vi cancerpatienter, Klicka här
Kommentera (74)
Foto: Micael Engström
Väska: Charmant
Jag håller på att bli sjuk. Alltså sjuk som vanligt. En vanlig liten harmlös förkylning. Ont i halsen och ont i lederna. Och det känns som att svälja barkbitar. Threst har lämnat boet för att åka till Rom och titta på någon match med Barcelona. Jag vet inte vilka dessa Barcelona spelar emot och jag bryr mig föga. Det enda jag inte vill är att det kommer hem ännu ett Barcelona fotbollsställ till Lennox. Därefter åker Threst diekt till Öland för att spela golf och kommer hem på söndag kväll.
Det är jag och Lennox nu i några dagar och på lördag åker vi till Kolmården. Vi har bokat in oss på ett hotell och tillsamans med de andra fotbolls/golf änkorna ska vi titta på lejon och ekorrar. (när man är 3, 5 är lejon och ekorrar ungefär lika spännande) Dessutom har Threst tagit min kamera så jag vete sjutton hur jag ska lösa bilder till bloggen. Tänkte åka och köpa en ny idag. Vårt nya hus larm är nu installerat så jag känner mig trygg.
Inatt får Lennox somna med mig i stora sängen. Vi kan titta på TV och mysa. Och han får visst ha honung på youghurten och glass till efterätt. När Katten är borta dansar vi på bordet!
Jag träffade Måns Zelmerlöv och flickvännen Marie Serneholt i tisdags. "Mums-mums" och Marie."Lotta vill ha en bild till sin cancerblogg" ropar min fotograf Micke. "Mums-mums" och Marie skrattar lite förläget. Tro fan det. De vill ju ha en trevlig kväll och inte påminnas om död och eländiga sjukdomar. Måste ta ett snack med Micke. Definitivt ett snack.
Foto: Micael Engström,
Jag försöker titta på "Mums-mums" för att se om han är så snygg som alla säger. Som vanligt blir jag ibland blyg i riktigt vackra människors sällskap. En otroligt fånig egenskap jag måste jobba bort. Jovars är han tjusig men jag blir mer impad av Maries fluffiga hår. Pecis min smak! Nää, det finns bara en riktig snygging och han befinner sig i Italien just nu.
Kommentera (37)
Klockan är 8.30 och jag har lämnat Lennox på dagis tidigare idag. Den mjuka lilla kroppen, blanka ögon, lite fil på fotbollströjan och blåmärken över hela benen. När jag kramar honom luktar han av min parfym. Var det Stella Mc Cartneys gamla jag tog? Kärlek i en liten ask.
Jag är tillbaka på brottsplatsen SÖS. Jag möter en nybliven pappa i svängdörrarna. Bakom honom linkar den sargade modern, ännu öm efter en förlossning. Jag vet att jag tjatar om det men det finns inget som fyller mig med sådan glädje, förutom när jag ser att min son mår bra, än dessa nya föräldrar. De balanserar upp sjukhuset. I väntrummet på krurgmottagningen plockar jag upp min nya bok jag beställt. "Den utmätta tiden" av professorn Peter Noll som drabbades av obotlig cancer. Han avböjer den operation som läkarna vill göra. Den strider mot hans uppfattning om liv och död. Den börjar jag läsa där i väntrummet och tycker det passar ganska bra.
Kirurgen Anna frågar hur jag mår, eller nej, hon säger "Du ser ut att må bra" och det gör mig själaglad. Vi pratar om mina éeriader. Vi pratar om min långa tid på 67:an och hon känner på magen efter min tarmoperation för ett år sedan. Sedan vill hon kika mig i rumpan. Till och med där ser allt bra ut hur nu det är möjligt. Jag kommer att få en tid för koloskopi (där man tittar långt upp i tarmen så inga nya cacncerceller börjat växa) Sedan säger hon något som förändrar mycket. "Om det är något så ringer du oss på kirurgen. Inte onkologen. Det är vi som har hand om dig nu" "Så jag jag har inget att göra med onkologen längre?" frågar jag. Det är oerhört skönt. Jag hare inget med onkologen att göra!!! Smaka på det. Jag och onkologi hör inte längre ihop. Nu kan jag faktisk kan sitta i väntrummet på kirurgen och vara här för vad som helst.
De andra som sitter här vet inte att jag har cancer, Jag är bara en av många som kanske bara ska kolla mitt lilla ärr efter något obetydligt ingrepp. Så fort man kliver innanför onkologens dörrar vet alla att man har cancer, man hänger liksom inte där annars.
Jag ska prover och förpassas till sköterskan som gör detta på löpande band. Det är en barsk donna som inte ens bemödar sig med att möta min blick. Ska du sticka mig i armen? Lycka till. "Förrförra gången tog det 1, 5 timmar för att hitta ett bra kärl" säger jag. Jag höftar lite med tiden. Vill få en reaktion. Hon säger ingenting utan drar åt manschetten runt överarmen. Sedan slår hon mig lätt på insidan. Jag tittar i taket och funderar på vad jag ska äta till lunch. Hon är duktig. Blodet lyder. "Vad bra, de är så sköra efter en cellgiftbehandling". För första gången lyfter hon huvudet och möter min blick. Hon har allleles bruna ögon. Precis som jag. "Var fick du den….." frågar hon. "tjocktarmen" säger jag och hon klappar mig en nanosekund.
Så snabbt klappar hon mig på armen att jag blir osäker på om det ens har hänt.
Sedan åker jag upp till våning sex för att säga hej till min gamla kurator. Vi kan kalla henne Kristina. Hon var den som kom och frågade hur jag EGENTLIGEN mådde när jag låg där med mina slangar på 67:an. Threst har en förkärlek för Kristina. De har träffats några gånger. Jag gillar Kristina med och jag ser att hon är uppriktigt glad åt att träffa mig.
Idag kan ni köpa Plaza Kvinna där jag har skrivit en krönika.
Jag lämnar er med en bild av mig och Karina, fotograf. Ibland träffar man människor som man bara gillar. Man umgås inte, man byter inga nummer men det bara finns någon magisk kemi. Karina är en solstråle och sjukt lik Lilla My när hon har tofs. Dessutom är hon alldeles egen, unik person.
Foto: Micael Engström
Grattis till Cissi, Tove och Boel!!! Tusen kramar att ni vill stödja mammorna på denna gala. Lägg lite klirr i insamlingsbössorna nu! Tillsamans kan man faktisk förändra! …
RSS-flöde