VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Brevet till dig…





På bilden. Skorpan på BB omgiven av våra händer. Som kommer att bära honom genom resten av livet.

Vi har alla en massa oskrivna brev att skriva. Samtal att ringa. Ord att säga men Livet kommer emellan och stjäl energi, tid och fokusering. Nu tänker jag iallafall skriva det där brevet till dig…

Jag var egentligen inte så sugen. Tyckte mest synd om trötta mammor med skrikande ungar i skitiga tröjor och kladdiga händer. Tyckte mitt fläckfria liv med långa sovmornar och vita soffa var det ultimata. Hur kan man sakna något man aldrig haft resonerade jag med hormonstinna nyblivna mammor som sjöng moderskapets lovsång. Men så kom du.
Som en liten brottare anlände du en grådisig fredag och aldrig har har väl SöS varit bättre än då. Du tog mig i självklar besittning med ditt rättframma krävande jag. Med dina uppfodrande skrik och bestämda blick knackade du hål på mitt hjärta.

Att älska dig är lätt. Att vara arg på dig likaså. Just därför blir banden mellan oss båda så starkt. Det skär genom allt och genomsyrar varje cell i min kropp. Jag vet att du tycker jag är dum ibland. Det säger du och blänger på mig med dina nötbruna ögon men sedan lägger du huvudet på sned och säger "förlåt mamma" och i den stunden är du förlåten allt.
Tack för att du kom till just oss. Att du vänder upp och ner på just våra liv i din strävan efter att bli självständig. Att du lär mig mer om mig själv varje dag. Fortsätt vara så där stark och bestämd, jobbig och underbar. Mamma kommer alltid älska dig ändå vem du än blir…

Puss min Skrutt.

Kommentera (6)

Annons

Fångad av en…Picc-Line


På bilden. En liten vampyr kanske…

Minns ni att det skulle opereras in en liten dosa vid huden ovanför nyckelbenet? För att jag ska slippa se ut som en sönderstucken heroinist. Det blev en Picc-Line istället. En tunn kanyl  som går från armen in  och upp till brösten och ner i ett kraftigt kärl nära hjärtat. Jag känner det inte men obehagligt att få dit och obehagligt att sova med. Nu frågar Skorpan hela tiden vad jag har på armen.

Sedan bar det av till den förhatliga röntgen igen för att se att Picc-Linen lagt sig rätt och inte petade rakt in i halsen istället för ned mot hjärtat. 


På bilden. Det där bandaget kommer sitta i sex månader nu. Ska bytas en gång i veckan av vårdcentralen. Ännu ett nytt ställe att passa tider på.

Har nu fått mina första cellgifter och mått bra. Varit på middag och gått en nio-håls golfrunda. Vad kan man mer begära när man släppt lös ett gäng fiender i kroppen. Men idag måndag är jag fruktansvärt trött. Somnar överallt men har ändå fixat med bilen och ombesiktat den.  Sedan väntar bara en lång natts sömn mot dag

Kommentera (6)

Annons

Hur mår T nudå?


På bilden. T & jag midsommarafton-08                            

Alla frågar hur T mår. Hur han har tagit den här inkräktaren som slagit ner sina bopålar i vårt hem och installerat sig utan att fråga. Och han har tagit den jäveln på sitt sätt. Lugn, stark och alltid  full av tillförsikt. "Du har ingen cancer i din kropp i dagsläget. Du måste lita på vad läkarna säger" är det senaste mantrat han läser för mig när jag tror de ska ringa och säga att de blandat ihop mig med någon annan.

Han hoppades naturligvis som jag att vi skulle få leva ett långt liv. Tillsamans. Och inte visste vi vad som skulle drabba oss när vi svor evig kärlek i kyrkan för mindre än ett år sedan. Men vi kämpar på. Vi har väl aldrig tjafsat så mycket som sen "Skitsjukdomen" anlände. Rollerna förändras plötsligt och allt ställs på sin spets. Men som kloka Patrik säger, i nöd&lust och just nu är det mest nöd med inslag av lust ibland.

Kommentera (7)

Annons

Att leva ett liv-eller vinna ett krig…


På bilden. Sjukhusfiltar är läskiga
Rubrikcitat: Från Marias blogg

Jo, jo. Jag är brun som en pepparkaka och passar inte riktigt in i bilden som cancersjuk patient på cellgiftsbehandling. Men likväl traskade jag in där i morse efter att ha snyftat lite på 3:ans buss. Som ett lamm på väg till offerbänken la jag mig på landstingets smala sängar (90 cm) och lät mig fyllas med injektioner och celldropp med alla möjliga kemiska substanser. Årstaviken och himlen utanför  var vacker idag  och tur var väl det för jag blev lite sömnig av att ligga där så länge.

Funderade på att man kan välja. Välja att leva Livet så bra det nu går med de förutsättningar man har. Eller så kan man välja att inte kriga så jävla hårt för allting. Det går ändå inte att vinna mot cellgifter, cancer, krig, trafikolyckor och trötta barn. Så är det bara. T kom och höll mig sällskap sista timmen och sedan åkte jag hem och hängde tvätt och tryckte i mig en påse godisnappar. Och väntar på att något ska hända. Kanske det börjar växa ut horn i pannan, eller så börjar jag prata baklänges eller så drabbas jag kanske av det stora tröttheten och illamåendet. Men då är det den goda smaken av godisnapparna som kommer upp i allafall.

Kommentera (6)

Annons

Min målbild…


På bilden. Mina killar.

Jag tänkte att det här inlägget INTE skulle handla om "Skitsjukdomen". Att jag bara skulle skriva om hur jag fyllt måndagen, idag och i morgon med besök hos frissan, druckit fantastisk kaffedrink hos Linda, hälsat på Helen, träffat Lennart och till och med varit på bio (Hulken, ett stort misstag dock) I morgon onsdag har jag bestämt mig för att sova. Hela dagen innan hämtning. Och på torsdag 9:00 cellgifter.

Men kan inte hjälpa att prata om min målbild. Den ni ser ovan. Den tänker jag ha framför mig när jag mår som sämst under kommande period. Hur mycket jag än spyr, får blåsor i mun och svalg eller känselbortfall i lemmarna så fokuserar jag på denna. Att jag ska sitta i trädgården nästa sommar med en något större Skorpa i mitt knä och en antagligen ännu fetare katt. Det är inte resan utan målet som är vägen.

Kommentera (9)