VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Baconsjukan månne?…..

Jag köper med mig en fin flaska med någon typ av likör till mamma. (Flaskan var fin) som tack för barnvaktshjälp, färska snittblommor och lite sköna ansiktskrämer får hon också. Sedan sätter jag mig i bilen och åker mot Örebro

 

Jag stannar till och tankar och köper kaffe. Det är tidigt fredag morgon men redan köigt ut mot Södertälje. Jag mår lite konstigt. Dessa jäkla reerraid (kom ihåg, baklänges) är för jäkliga idag och jag har redan varit på toa tre gånger. Det fattas väl bara att man kolar vippen i den där baconsjukan, det vore väl grädden på moset? Eller spiken i kistan för att vara aningen morbid. Öm i lederna lite och svullen på någon sätt,  vigselringen sitter stenhårt och jag svettas lite grann. Nåväl. En unge ska hämtas 25 mil bort

 

Lennox blir överlycklig. Efter att ha stannat två gånger för att gå på toa ses vi äntligen. Efter superlativ som ”Mamma, du är söt” och ”Mamma, du är min bästa vän” cyklar vi ner till mitt gamla favoritställe stallet under min tonårstid.
Sedan äter vi pannkakor som mormor gjort och åker in till stan och träffar min syster Lisa.

Jag känner mig så sjukt trött. Sådär ända in i märgen men skyller på blodsockret, att jag måste äta något. Känns som om jag kan somna när som helst.  Vi träffar min syster Lisa och passar på att hälsa på min gode vän Per som ligger på Almbys kyrkogård. Eftersom det var ett tag sedan jag besökte hans grav minns jag inte var den ligger. Vi tillbringar säkert 20 minuter med att ingående studera alla namn men måste till slut gå därifrån utan att hitta Per. Blommorna lägger jag på den blomlösaste grav jag hittar.

 

Sedan äter vi thaimat och jag packar in Lennox och mig i bilen för hemfärd till Stockholm. Kramar Lisa hejdå och stannar till vid mitt gamla jobb, Servicehuset Sofiagården där jag jobbat 13 år! Tagit hand om pensionärer, städat, duschat, handlat, rullat hår och borstat löständer. Samma gamla skylt, samma gamla fasad trots att det var tio år sedan jag slutade och flyttade till Stockholm.

 Lennox somnar efter bara en liten stund. Precis som jag planerat. Fryser och svettas om vartannat. Och så tarmarna som lever rövare. Nu vill jag bara hem och i säng. I morgon (läs idag) kommer familjen Löwdahl och sover över. Inte sjutton har jag tid att bli sjuk nu!


Syrran käkar frukost 15 00


Dancing Oueen

Kommentera (36)

Inför helgen…..


Min kollega Johnny provar klubborna på jobbet.

Jag är på väg till Örebro för att hämta Lennox. Vi är lediga idag. Hela SE&HÖR flyttar till Humlegårdsgatan så på måndag är det en ny lokal som gäller. Hela veckan har vi packat inför flytten och det börjar bli riktigt tomt på jobbet nu.


Shirley Clamp är längre i verkligheten.

i helgen kommer familjen Löwdahl hit för att gå matchen i fotboll mellan Örebro-Hammarby. Sover en natt och så poff, tillbaka till ”Öret”. Vi ska hälsa på en gemmensam vän som drabbats av en hjärntumör (Ja, det är mycket sjukdom i mitt liv) käka en god middag och bara ha det trevligt. Huset blir fullt av liv igen. Precis som det ska vara.


Kollegan Ola

Nu är det bara några timmar kvar tills jag får krama den där lilla smala kroppen, dra med fingrarna i de hårda lockarna och lyssna på papegojpratet.

Kommentera (24)

Skärpning landstinget!

Landstinget ger ut informationstidningen Vårdguiden  till alla hushåll i Stockholms län. De har en specilabilaga om mag-tarmproblem och så långt är allt bra men ingenstans i texten står det en rad om att dessa symtom de stapplar upp även kan innefatta tarmcancer.  Mycket märkligt anser jag. Coloncancer är ju tredje största cancerformen idag. Jag tycker man kan maila direkt dit och påtala vikten av denna typ av information. [email protected]
Våga prata bajs med din doktor, vid minsta tecken på vitaktigt slem, blod, förändrade avföringsvanor, viktminskning så sök, sök, sök.
Jag läser en av mina favoritkrönikörer Marcus Birros krönika i gårdagens Expressen. En fantastisk, underbar krönika och otroligt modig sådan. Jag hade glömt hur mycket jag älskar hans sätt att formulera sig på. Läs den här Klicka

Dessutom har jag skaffat nya skor. Från Scholl som faktiskt inte alls bara har fotriktiga tantpjuck utan även lite roligare modeller. Dessa finns nu i utvalda butiker.

Och jag är lite glad idag trots allt (jag tänker på J) för George från tv-serien ”Himlen kan vänta” har visst börjat blogga. Klicka här.

Jag vimlar på Bindefelds releaseparty på hans nya pysselbok. Han skriver en lång fin personligt signation på första sidan. Att jag är modig och begåvad trots att jag mest känner mig rädd och ledsen jämt.


Foto: Micael Engström

I morgon åker jag och hämtar Lennox. Under denna vecka har Threst och jag bara slappat, kollat på video, varit på bio, pratat utan att sänka rösten på kvällarna och njutit av den barnfria tiden.


Lennox gömmer sig bakom våra ben
Foto: Malin Bondeson

Just det. Nu kan man gå in på min goda vän Shatillas modeportal  Fashionguide och läsa min lilla miniintervju om höstens trender.

Kommentera (23)

När jag längtar…..

När jag längtar som mest efter Lennox (han har ju varit borta nu nästan en vecka) tittar jag på det här klippet
Klicka här

Kommentera (25)

Bilden av cancer…..

Så här kan bilden av cancer också se ut. Jag gör ett jobb för tidningen SOLO. Ett rätt viktigt jobb så att säga. Jag blir sminkad och fixad i håret. Det är skönt att bara få luta sig tillbaka och blunda för en stund. Efter fotograferingen ska jag nämligen träffa J. En av mina bloggläsare. Hon ligger inlagd på SÖS, några meter bara ifrån fotostudion. Vi har aldrig träffats förutom via mail.


Jag träffar Pernilla som precis avslutat sin sista cellgiftsbehandling. You go girl!!!!!
Blogg Klicka här


Superduktiga makeupartisten Kristina.

Jag är lite nervös. Inte för att fotograferas utan för att träffa J. Har velat gjort det så länge men inte hittat utrymme för det bara. J har haft den värsta oturen man någonsin kan ha. Tjocktarmscancer med en rätt bra prognos. Nu, nyligen diagnostiserad med en helt annan typ av cancer, bukspottkörtelcancer. Kanske inte den bästa vän man kan ha i magen. J har dessutom en liten son. Jag är som vanligt sent ute och tar en taxi den lilla biten till SÖS. Sminkad och stylad går jag återigen i dessa förhatliga korridorer på mina skyhöga klackar och nya lackbrallor. Förbi onkologen där jag fått mitt cellgift var 14:onde dag i sex månader, förbi hissen till kuratorn jag besöker varje vecka. Fullastad med påsar och mitt i livet knackar jag på J:s dörr.

Får jag krama dig?” frågar jag och håller försiktigt om den där späda lilla kroppen och ber nästan om ursäkt över hur jag ser ut. Jag kastas rakt in från glamouren till det riktiga, verkliga livet på några få minuter. Det är så surrealistisk. Här sitter vi i det lilla rummet. Det finns en massa blommor, nallar och J:s personliga prylar överallt. En bild på sonen, näringsdryckerna i fönstret. ”Jag har kanske några månader kvar” säger J.Det är vad de säger”. Jag kommer med samma tomma frågor som är det vanliga. ”Men är de säkra?finns det inget mer de kan göra?”.

J:s son kommer. Han sitter i mammas säng och leker med sängknappen. Jag vill bara gråta men det känns rätt egoistiskt i en situation som denna. Vi pratar om allt utom det som komma skall. Musik, vänner, läkarkåren, Hennes son sjunger Micael Jacksons ”Thriller” för mig och jag vill bara krama honom. Med ens saknar jag Lennox så ofantligt mycket.

”Lev” säger J. ”Du kommer klara dej”, jag ser det, du har en stor energi. Fortsätt njuta som du gör”. Jag ber om att få  ”låna” sonen. Få ta med honom till Grönan, låta honom leka med Lennox, hänga med och bada, åka till leklandet. Vi skiljs åt nere i vid ingången. En liten siluett och jag sätter mig på bussen för att möta upp Threst och gå på bio. Det är helt omöjligt att koncentra sig på filmen. Ingen ser att jag gråter där i mörkret. För J:s skull, för min skull men mest för sonen.

Det kan ju te sig rätt märkligt att besöka en helt vilt främmande människa. Speciellt i den situation jag själv är. Men ibland kan det vara viktigare att göra någon annan glad. Då mår man bättre själv. Att sätta sig själv i andra rummet kan vara oerhört befriande ibland och genom att nosa på det jobbiga, konfrontera det svåra, sätta mig in i hur det måste kännas att sitta i det där lilla rummet vecka ut och vecka in med ett dessutom dystert besked är viktigt för mig. Att lära känna sin fiende är makt.

Kommentera (65)