VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Väntande julbord….

Tänk att Stefans Sauks monolog i det förra inlägget fick de flesta av er sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Bra. Att uttrycka viktiga budskap med ironi, eller en tvist brukar vara effektivt och att Herr Cancer knackar på oss många av oss, rent av varann svensk, kommer indirekt att påverka alla.

Jag hämtar Lennox på dagis. Vi åker hem till Malin. Hon bor precis vid Globen. Så nära att man nästan kan ta på den från hennes balkong. Ikväll är den blå. Vi stannar bilen för att ta ett kort.

Lilla Thea är ljuvlig. Lennox klappar henne på huvudet och sätter sedan i sig 50 pepparkakor på raken. Malin är lyrisk över mammarollen och får en fin body av oss från Zara.

När vi kommer hem har jag fått en plånbok på posten från Thailand. Det är Åsa som skickat den. Hon vet hur svag jag är för leopardfläckar. Threst är och spelar tennis och Lennox vägrar att sova innan han ätit två kiwifrukter. Jag sätter på bastun och ger Tjockkatten mat. Enkla saker som skänker sådan glädje att jag ryser ibland.


Mina fina liljor är fantastiska. Färska blommor hemma är en hit!

Räven har grävt en stort hål i grannens  kaninbur och tagit Zorro. Att efter elva år gå döden till mötes på det sättet måste kännas snöpligt. Ikväll är det julbord för SE&HÖR. Julbord med skaldjursbuffe på Stockholms Fisk 17 00. Förra året var jag där med min cellgiftflaska i bakfickan och fick knappt ner en bit. I år ska jag ta revansch.


Kaffe på jobbet är det första jag tar innan jag går till min plats.

Stalltipsen till helgens barnaktiviteter finner du här på barn i stan. Vad sägs om bio på Zita för småfolket? Mullvadens stora äventyr visas där. Annars hittar du mänger med andra roliga saker att göra under följande dagar.

Min bloggkollega Anna med sin aggressiva brötscancer har kommit hem från sjukhuset. Hem och träffat sin 2-åring och i morgon gifter hon sig med sin Henrik! Önska henne grattis till att hon väljer Livet och Kärleken trots allt.

Kommentera (16)

Får jag presentera Herr Cancer?

Min vän Marita vill att ni diskuterar vidare på hennes nya blogg på Cancerfonden. Lämna gärna era synpukter på vad ni tycker  om den där.

Kommentera (54)

Besprutade…..

Lennox är hemma från besöket hos mormor. Det så fint städade hemmet förvandlas på en nanosekund till ett hav av leksaker. Allt precis i sin ordning. På kvällen är det sista simträningen. Threst och jag sitter som stolta föräldrar och blir alldeles tårögda när vår avkomma lyckas föra ihop benen rätt. Sedan åker jag på genus föreläsning om barn  på sportstugans dagis, Intressant men få deltagare.

Imorse tar vi Sprutan. Lennox är fantastiskt duktig. Inte ljud säger han fast jag säger att det är ok att gråta. Han håller mig i handen när det är dags för mig och matar mig sedan med godisbjörnar.

Det är helt tomt på barn och kö på BVC. Antar att de flesta har vaccinerat sig nu. Vi är sena till dagis. Så sena att de andra har gått till skogen och Lennox och jag får leta länge. klockan har passerat 10 och jobbet väntar.

Till slut, efter rätt lång tid, hittar vi dagisgruppen.  Dessutom har mina nya fina skor från sajten have2have.se kommit. Lennox vill öppna och prova. Sedan hasar han runt i mina zebra-pumps halva kvällen. De är sköna trots klackhöjden men det visste jag ju vid beställning.

Ikväll väntar 1,6-miljonens klubben. De har en föreläsning med Proffesorn Mef och det är framför allt följande punkt som intresserar mig:

19.45 Vetenskap, cancer och konst. En annorlunda föreläsning om cancer med flera dimensioner. Professor Mef Nilbert, överläkare vid Onkologiska kliniken vid Universitetssjukhuset i Lund.

Jag har inte heller glömt mitt löfte till er. Att hitta en onkolog (cancerläkare) att intervjua med frågor ni bloggläsare får ställa. Tyvärr tackade överläkaren för institutionen för onkologi och patologi vid Karolinska, Jan-Erik Frödin, nej till min förfrågan i måndags. Han hänvisade till den bristande tiden att kunna hjälpa mig komma i kontakt med några av hans onkologer. Synd då denna blogg i vissa syften borde ses som en plattform att nå ut till många anhöriga, sjuka men även friska som undrar över cancerrelaterade frågor. Jakten går vidare. Nu ringer jag Akademiska i Uppsala.

Kommentera (39)

Och nu då?


Foto Mattias/Mama

Efter att behandlingarna är klara börjar oftast det svåra vilket kan vara svårt att förstå. Under behandlingen är man fokuserad, målinriktad på att klara av illamåendet, tröttheten och  de ständiga besöken på sjukhuset. Nu ska jag ut i livet på nya vingliga ben. Cancerfondens ”Rädda Livet” tidning bad mig skriva en krönika om tankarna kring detta.
Läs den i lugn och ro.

Efter 21 månader som cancerpatient ska jag ut i livet. Försöka leva bland er andra, som er andra och försöka släppa tanken på att dö. Jag har genomgått två operationer med lyckade resultat. Jag har fått min cellgiftsbehandling och min samtalsterapi. Nu ska jag försöka lära mig gå igen. Jag har sex månaders respit innan nästa domedag. Sex månader där jag ska se mig själv som frisk. Alla andra gör ju det. Dunkar mig i ryggen och utstöter hurrarop. En del går till och med så lång att de kallar mig för frisk. ”Gud, vad skönt Lotta. Tänk att du klarade skiten i alla fall. Att du blev frisk”. De tror att nu rullar livet på, allt återgår till sin normala lunk och faran är över.

För mig är det precis tvärtom. Nu börjar det riktiga livet som man ska lära sig njuta av. Att inte bli galen av oro över minsta förkylning, att inte ringa sin läkare vid minsta tecken på ryggont, att skjuta tankarna på cancer åt sidan och börja tänka sig som frisk igen.

 

Jag behåller garden uppe. Jag tänker inte bli överraskad om sex månader. Stå där dum som ett fån och tro att allt var över. Nej, bäst att ha en bakdörr öppen. Med det menas naturligtvis att man inte alls lever livet fullt ut som man borde. Att man inte alls kan vara så där gränslöst tacksam fast man vet att man ska och att man skäms för det. Att man inte, trots sin nu ganska goda prognos, kan släppa rädslan och paniken för en stund. Alla vill ju att du ska gå vidare.

De har ju gjort det. Vänner och bekanta har ju släppt spöket och på middagarna är jag inte längre i händelsernas centrum. Inget är akut med mig längre. Jag är behandlings och förhoppningsvis cancerfri. Man pratar hellre om huspriserna eller senaste kändisskvallret. Samtidigt som det är sunt och rätt är det en fingervisning om att jag borde göra detsamma. Släppa taget. Börja leva. Inte tänka på vad som kanske kan hända.

 

Alla cancerpatienter är rädda för återfall. Min läkare sa till mig senast att jag måste lära mig leva mellan beskeden. Jag själv pratat ofta om detsamma. Att hitta ett förhållningssätt. Men inte lever jag som jag lär. Jag försöker fånga dagen där jag är just nu men lik förbannat slutar den med att jag gråter i kudden och förbannar mitt öde. Allting fortsätter runt omkring mig men jag är så förändrad att det är svårt att hitta tillbaka till den där riktiga livsglädjen. Jag får oerhört dåligt samvete över min otacksamhet över livet. Jag kunde lika gärna ha varit död nu och ändå gnäller jag över orättvisan i det hela. Min kropp lider ännu av de fysiska sviterna efter behandlingen. Domningar och stickningar i händer och fötter. Enorm trötthet. Svårt med koncentrationen. Men det är ett billigt pris att betala för att överleva detta koncentrationsläger.

 

Jag har sex månader framför mig. Ska jag se mig som cancerfri? Eller ska jag automatiskt räkna med ett återfall? Ska jag bestämma mig för att bara tänka på cancer en kvart om dagen som någon rekommenderade eller ska jag acceptera att jag helt enkelt inte kan skaka av mig detta? Ska jag fortsätta prata med mina vänner och riskera att de tröttnar på min ovillighet att gå vidare? Jag önskar att jag hade ett recept på detta. Att jag bara kunde stänga av och njuta till fullo av det liv jag trots allt har rätt att leva.

 

Lotta Gray

 

Kommentera (71)

För dig som…..

Inte kunde/hann att lyssna på Uffe Puffe Elfving och jag i P4 kan klicka på länken här….

Kommentera (20)