VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Avundsjuk…. Jag?

Vad är det min son vet som inte jag gör? Lennox är så otroligt pappig att jag blir helt utelämnad.

”Pappa ska natta mig”
”Jag älskar pappa”
”Jag älskar inte dig”
”Pappa ska klä på mig, inte du”
”Jag ska sitta hos pappa”

Sådär håller det på i all oändlighet. Jag vet att jag är den vuxna. Att det bara är en fas, en övergående period, att jag inte ska ta det personligt, att jag måste ställa mig över det  bla, bla, bla men det spelar ingen roll. Jag blir ledsen på riktigt fast jag naturligtvis inte visar det. Jag antar att det är det naturligaste i världen för en pojke att i vissa perioder identifiera sig med sin pappa men aj vad ont det gör. Varför är det så förbjudet att prata om? Att man ibland blir avundsjuk. Det är mycket barnsligt men dock en av våra starkaste känslor.

Jag är inte värd vatten, inte ett ruttet lingon. Ratat är jag och kastad på soptippen. Men samtidigt så innerligt glad över deras relation. Att den är fin och bra och att jag vet att allt skulle funka utan mig. Det skulle inte vara så rent hemma, kaos i klädskåpen och urvuxna plagg men kärleken och omsorgen skulle aldrig svikta. Idag har vi haft en mamma-son dag. Varit i Eriksdalsbadet och badat med  1000 andra föräldrar. Jag har fått tillbaka lite mandat men ibland fått höra.

”Var är pappa?”

Är det här något ni andra känner igen? Att barn ibland blir så otroligt fixerade vi en förälder och nästan ignorerar den andra?

Nu hör jag dock att de bråkar om något på övervåningen. Lennox är arg på den Fantastiska Pappan Threst. Skönt. Även solen har fått fläckar.


Present från bloggläsare Carola!  En hemstickad mössa. Tusen tack snälla du

Kommentera (88)

En röst i natten…

Den här bilden är ganska fantastisk. Jag gillar ögonblicksbilder, tagna i stunden. Lennox lämnar över sina nappar till Tomten. Det är nu fyra dagar sedan och inte ett knyst. Jo…

”Jag längtar inte efter dem, jag tänker bara på dem”
”Jag är lite sugen”

Det är helt otroligt vad duktig han är. Så målmedveten. Jag är mycket imponerad.

Något jag också varit är lätt magsjuk. Montesumas Hämnd träffade mig i förrgår och planerna på att träffa min gamla modellgrupp Datto hemma i Örebro sprack. Även ett besök hos Familjen Ridderstople fick vi hoppa över. Dock klarade jag mig från kräkningar men var som en utvattnad disktrasa hela dagen.

Mamma, pappa, jag, Lennox och Threst åker upp till Kilsbergen för att åka snowboard. Nostalgitripp för mig. Det är nästan 8- ute. Sedan åker vi raka vägen till Stockis med ett uppehåll för Mac Donalds, alla föräldrars dåliga samvete, i Eskilstuna. Jag mår bra hyfsat bra i magen. Men tankarna är som vanligt någon annanstans.  Jag funderar på vem jag ska försöka ta med till Thailand i februari. Mamma kan inte och jag vill inte vara ensam två veckor helt själv med Lennox. Jag vet att det är helt irrationellt men jag är rädd att jag ska somna en kväll och dö i sömnen och Lennox ska rusa omkring i panik på morgonen.

Naturligtvis är det inte så man som cancerpatient dör. Det är smygande symtom. Organ som lägger av, ett efter ett.  Man dör inte bara pang bom. Jag vet ju allt det där men det spelar liksom ingen roll. För i min bok  kan allt hända. Det hände 2008. Nu är allt möjligt. Eftersom jag fegar ur att åka själv betyder det ”bara” 2 veckor i värmen. Jag som gett mig fan på att vara där 1 månad. FegLotta!

I morgon väntar slalomåkning för Lennox för första gången och sedan mini-jul med Threst mamma, syster och hennes flickvän. I morgon. Har jag sagt att det är det vackraste ordet som finns?

Kommentera (44)

Bildbevis julen 2009…

Tjosan vänner.

Idag är det juldagen. Förlåt min bloggbrist. Jag har fyllt år. Jag och Pernilla Wahlgren och naturligtvis en massa andra människor har fyllt denna jul. Jag har haft det bra. Lennox är dock ett riktigt bortskämt litet monster. (delvis mitt fel, ensambarn). Vi har ätit en massa julmat, sjungit för mig, tittat på tv och bara njutit av att jag faktisk blivit ett år äldre (inte minsta ångest) Och tänk en massa på dem som är mindre lyckligt lottade. Nedan följer helgen i bilder…….


Födelsedagspresent från mamma. Världens bästa hudvårdsmärke och Roslagspunch.


Födelsedagspresent från Threst. Ett par klassiska curling kängor.


Julklapp från Threst. Dammsugare

 

MIN julklapp till Threst. Två hotellnätter i golfens anda.


Favoritgodis i massor från brorsan bland annat (Föder socker cancerceller?)


Mamma har dukat vackert


Här är jag uppväxt. På landet UTANFÖR Fjugesta


Lennox får en leoparddräkt skickad från bloggläsare Ann Hansson som kom fram i tid!!! Gode Gud Tack!!!!!


Syrran fotograferar allt.


Man måtse vila.


Mammas julklapp bland annat


Mormor


Spiderman-dräkt stod på önskelistan


Pappa


Ibland måste man se på sig själv med nya glasögon

Kommentera (35)

Man kan inte brinna för allt….

Just ja. Ikväll kan ni som vill titta på vilken bedömning jag får av TV4:s klimatkolls poliser. De är hemma hos mig och bedömer. I TV4. mellan 17:30-18-15. Läs mer här.

Kommentera (48)

Småprat på Ica…..

Vi åker och handlar ingredienser till knäck på ICA. Lennox får det obligatoriska tuggummit. Jag har laddat med en chokladboll från Östermalmshallen till mig. Dumdristigt att handla med en 4-åring på tom mage, tro mig. Det är extremt långa köer. Jag försöker hitta den kortaste. Paret framför mig verkar välbekanta. Iallafall kvinnan. Hon har leksaker, tror jag i händerna. Hon vänder sig mot mig efter att hon presenterat sin pojkvän:

Hej, vi sågs för ett tag sedan på GV”

Jag letar febrilt i minnet.

”Det var jag med leverärret, jag som mailade en bild till dig på det innan din operation”

”Ja, just ja, Hej. Hur är det?”

”Nja, det är väl inte så bra. Jag har fått tillbaka mitt”

Lennox börjar tjata om serietidningar. Han får ta vilken han vill. Jag måste koncentrera mig för det susar i huvudet.

”Oj, vad innebär det menar du?”

”Det har spridits i levern igen och i andra delar av kroppen”. Det upptäcktes vid en röntgen så nu finns inget mer att göra.”

”Men har du haft någon smärta? Ont någonstans?

”Nja lite kanske”

”Öhh, ok. Och nu?”

”Min doktor sa ”Ett år, kanske”.

Detta märkliga samtal utspelar sig mellan lättmjölk och paprikor, Mellan folks förväntningar på julen och trassliga snören. Ungar i overaller och klumpiga kundvagnar. Jag blir så jävla rädd att jag håller på att storkna.

Det är min bloggs ”fel” att detta händer ideligen. Självklart. Jag fattar det. Har man valt att vara så öppen som jag får man också ta effekterna av det. Och ingen skugga över ”kvinnan”. Självklart vill hon dela sitt öde med mig. Men det goda bloggen för med sig överskuggar detta som händer mig ibland.

De flesta bloggar i dessa tider dignar ju av gulliga små utrop om julen, bilder på barn i tomtemössor och skinkrecept. Jag är ledsen om jag inte kan leverera er det.

Ikväll åker vi till Örebro för att fira min födelsedag i morgon och julafton förstås. När jag tänker tillbaka på förra året är det en remarkable skillnad. Då gick jag på cellgifter. Precis i sluttampen efter sex månaders behandling. Jag var helt slut. Detta år är jag mig själv fysiskt. Som vanligt är det värre med den mentala biten.

Redan nu vill jag puffa för helgaktiviterna på Barn i stan. Speciellt för Pippi på Vasateatern. Passar de flesta och går hela lovet.

Kommentera (40)