VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

TACK FÖR ERA TANKAR OM LOPPAN!

Usch, mina tårar bara forsar när jag läser alla era fina berättelser om era pälslingar. För jag har läst alla och om du har tid tycker jag du ska göra detsamma, läsa kommentera här. Att berätta och dela med sig är så fint och ärligt. Så tack från mig, verkligen.

Jag tycker örat är bättre. Kan det vara så att medicinen hjälper ändå? Det är inte lika blodigt och varigt utan har torkar lite, den där knölen.

Det ger mig lite hopp och andrum. Men likväl vet jag ju att jag någonstans länge fram  kommer behöva ta bort honom och blotta  tanken får mig att börja gråta.

Herregud, detta grinande. Jag borde vara jublande glad. Jag har fått ett nytt jobb, en bra lön, många semesterdagar och en fantastisk chef (jo hon verkar grym) men gråtfesten tar inte slut. Så konstigt, jag är ju verkligen ingen labil person generellt men tror att det är en process med Loppan jag bara måste igenom. Vi väntar. Och tänker. Och klappar och pussar under tiden.

Stolt är jag däremot över min kollega Ola Brising som idag kom till jobbet med ett rykande färsk exempel av boken ”Svartenbrandt-Sveriges farligaste man, (Storyhood) Ola är gift med Jackie Ferm, som är dotter till Svartenbrandt och jag vet hur hur otroligt tufft det är att skriva bok när man samtidigt jobbar heltid.

Jag har sett och hört hur han kämpat med den här tegelstenen men såg snyggt omslag och känns tung och dyr i handen. Stort grattis Ola. På riktigt så imponerad av dig.

Det här är Olas andra bok, den första  Rövardotter-Jackie Ferm (Bookmark förlag) handlar om Jackies uppväxt  och kom ut samma dag Svartenbrandt släpptes ur fängelset. Den var tänkt som en försoning som dessvärre uteblev men det är en fantastisk bok.

Det är omöjligt att läsa hennes historia utan att gripas av stor respekt” sa tex recensenten Lotta Olsson, DN.

img_0237.jpg

Det kommer bli det svåraste  att lämna jobbet. Att säga hej då till Ola. Vi har jobbat väldigt länge tillsammans och det jobb jag har nu är inte det jobb jag haft, det är ett helt annat jobb som är lättare att lämna men , mina gamla kollegor…. Gråt igen, kan inte tänka på det heller, Fifan, det tar aldrig slut med svajigheten.

 

Kommentera (4)

Annons

CANCER I ÖRAT

Lennox-o-Loppan.2JPG

Samtalet kom förra veckan. Jag satt på toa, hade precis kommit hem från jobbet och Lennox var i köket. Det var veterinären som ringde:

Nu har jag fått tillbaka vävnadsprovet jag tog i Loppans öra och jag måste meddela att det är cancer….”

Ridå. Pulsstegring, torr i munnen, flimret framför ögonen, min bästis sedan 17 år. Cancer.

Det enda är att amputera bort örat. Den medicin du ger honom nu är egentligen helt verkningslös för det kommer inte bli bättre. Örat kommer bli värre men den är isolerad i örat, sitter bara där så den kommer inte sprida sig till andra organ eller att han kommer att bli sjuk och dö, bli sämre. Den är bara i örat”

Loppan-på-räcke

Vi pratat om alternativet. Hur man ska tänka här. Att amputera bort hans öra är helt otänkbart för mig. En sådan stor operation när man är 17 år, få ha tratt, äta pencillin, läka och så det kränkande i det hela. Att vara utan sitt öra. Katter är väldigt stolta djur. Den andra alternativet är att bara låta honom ha den där tumören vilket inte är snällt då han har ont och lider.

Jag frågade henne det väldigt tydligt. ”Lider han?”. Och hon svarade att när han kliar och skakar på huvudet så gör det ont. Den blöder och varar också. Det tredje alternativet är att låta honom bära tratt men det går ju inte att leva med en plast-tratt resten av livet så han inte kommer åt att klia med sina kraftiga bakben. Det är inget liv.

Och  så det sista. Att låta honom somna in hemma i min famn. Det frågade jag också väldigt tydligt. ”Om det var din katt, hur skulle du göra då?”

IMG_2698-600x449

”Jag skulle avliva honom. Han har levt i 17 år och kommer kanske ändå inte leva så länge till”.

Så nu har jag gråtit floder i en vecka. Beskedet om ett nytt jobb grusas med snorande och gråtande i välkänd päls. Man skojar inte bort 17 år, eller alla promenader med barnvagn i Stureby med Loppan gåendes efter, eller när han följde med Lennox hela vägen till skolan. När jag var sjuk så fanns han alltid där med sina smala ögon och tyngd i mitt knä.

Och alla nätter jag gått runt i villaområdet med en matkniv på nätterna eftersom han inte kommit hem. Det är väldigt långt tid jag har haft min kompis och nu ska jag alltså avliva honom. Det går inte ihop sig. Jag förstår inte hur det här ska gå till. Jag kan inte ta det här beslutet för jag bara velar fram och tillbaka. Ligger på nätterna med honom, tätt, tätt och tänker och tänker. En process är vad det är. En jävla process.

 

Kommentera (53)

Annons

RYGGVÄRK

Tisdag, eller är det onsdag? Är helt förvirrad över veckodagarna men visst är det tisdag. Jag har haft ont i ryggen till och från under några års tid. Inte skrivit om det här, tycker jag kan vara gnällig nog ändå ibland. Men har inte fattat riktigt vad det varit. Det har kommit och gått till och från, ont i nacke och skulderblad men mest trött i ryggen.

Ett tag tänkte jag att det var en spridning till skelett av min cancer men vid den senast röntgen var det ingenting. Och jag är ju rätt van vid smärta, med det menar jag tyvärr att jag sällan går till doktorn förrän jag är supersjuk  (som med min hosta nu)

Det där kommer hemifrån. Man jobbar om man inte är död. Min pappa var väldigt mycket så på gott och  ont. Bra med hög arbetsmoral kan jag tycka. Men det är brösten, jag har ganska stor byst, faktisk en DD-kupa vilket man inte tror när man ser mig, och mycket bröstvävnad, tät bröstmassa, vilket gör dem tunga  fast de inte ”stora”, i egenskap av ”stora” bröst, berättade en läkare för mig.

Jag har köpt bra, rejäla BH:ar med stadiga band som inte är smala och skär in men det hjälper  inte. Bysten är ju tyngre nu förstås efter graviditet, gravitation och amning förstås och jag har funderar på en bröstförminsking ganska länge nu.  Alltså ta bort byst. Ingenting annat. Vill bara ha en mindre och lättare byst och minska tryck på rygg och axlar. Är det någon som har erfarenhet av det?

Kommentera (20)

Annons

SISTA GULDBAGGEN

Nyss hemkommen från Guldbaggegalan. Jag har nog gjort den i 15 år, varit mammaledig kanske eller när jag blev drabbad av cancer de gånger jag inte gjort den.

Kallt och kyligt i foajén. Som vanligt. Många kom fram och kramades, gratulerade till den nya tjänsten. Och det kändes väldigt varm och innerligt.

Nu ska jag pussa på Loppan. Värma mat och lägga mig. Fryser ihjäl.

Kommentera (3)

Annons

TUSEN TACK!

Ett stort, stort tack från mig till er. Så många fina lyckönskningar och ord på min väg mot nya utmaningar  i livet. Läser alltid alla, så att ni vet det. Alla har bara varit glada och på jobbet när jag 9:30 i fredags  sa upp mig var de också bara glada. Önskade mig lycka till och tyckte Cancerfonden gjort en superrektytering.

 

Det dåliga självförtroendet river och sliter. Kommer jag klara av det? Kommer folk gilla mig? Kommer jag komma in i gruppen? Känna att jag bidrar? Så trött på mig själv som aldrig bara kan vila i att jag blivit vald av en anledning bland flera andra. Detta ständiga ”duktig flicka-syndrom”. Oron förtar nästan glädjen över att jag fått jobbet. Knäppt.

Men. Åter. Stort tack och en en lång, varm kram från mig till er. Så skönt att ni är med mig på resan. Ni har ju varit med på allt, småbarnsår, bröllop, sjukdom, skilsmässa och nu, ett nytt stort steg i livet.

Kommentera (10)