VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

EN SORGENS DAG

Det kan ha varit i augusti för 30 år sedan sidåsär. Jag visste ju vem du var, gitarrist i metalbandet Motherlode. Det var inte alls min typ av musik även om jag alltid varit svag för distade gitarrer men det är klart, rock är alltid rock. Men hur målar man ett porträtt av svunnen tid? En tid där det fanns eoner av timmar till fester och partyn, där söndagarna tillbringades hemma hos Annlo i hennes 120-säng med rosa flufftäcke och där makaroner med smält smör och massor av svartpeppar aldrig smakat så gott, varken förr eller senare.

Det var där någonstans du stod framför mig på Ritz med det längsta och lockigaste hår jag någonsin sett.

Sedan tog vi sällskap hem till mig, till min 1,5:a på Tegelgatan och du tog ett bad. Låg i mitt badkar med det där långa blonda  håret svajande som anemoner i vattnet och med ögonfransar ända upp till brynen. Och jag ringde Annlo och sa ”Det ligger en naken karl i mitt badkar”, och så skrattade vi lite om jag minns det rätt. 

Sedan inledde vi en relation som var ganska trevande, Du och jag. Vi bodde nära, du i din etta ett stenkast bort med det stora köket till höger, en liten toalett och ett stort rum med vackra fönster där vi tillbringade tid med att titta på linjär TV och du spelade gitarr.

Och så varvade vi tiden mellan oss och mellan dina spelningar där jag lojalt lyssnade med hakan lutad i handen och med tindrande ögon. Du var en bestämd general  med dina armband i läder och vita Converse.

Sedan rann förhållandet ut i sanden, vi rann ut i sanden och jag minns inte riktigt egentligen varför. Förmodligen det gamla vanliga. Olikheter, mindre närhet, mindre kommunikation och en rätt stor dos ungdom.

Och åren gick. Vi i tappade kontakten av naturliga skäl för jag flyttade till Stockholm och det var först 2009 som vi stötte på varandra igen på ett lekland i Örebro. Vi var där med våra söner och jag hade, året innan, drabbats av tarmcancer, samma cancer som idag tog ditt liv.

Och det här är ingen kärleksförklaring, Naturligtvis inte. Det här är en betraktelse, en iakttagelse, en blick i backspegeln över en svunnen tid som du var en del av. 

Idag går mina tankar till din fru Maria och alla barnen. Cancer är ett jävla helvete som separerar människor från dem de älskar.

Tack Tom för musiken.


Kommentarer


  1. Smulan 3 april, 2020 on 21:48 Svara

    Sorgligt…själv Örebroare och kände till bandet till namn..inget mer. Men livet ger och döden tar. Förbannade jävla cancer. Lev till fullo och njut av dagen…
    .En dag är det slut och vi lämnar avtryck hos andra som kommer att minnas oss för den tid vi hade här…och att vi gjorde skillnad för våra nära och kära på ett eller annat sätt….❤️

  2. Maria 3 april, 2020 on 22:48 Svara

    Har också ett ex som inte finns mer. Ex för väldigt många år sedan, har inte haft kontakt, men sörjer lite ändå. Det var ju vårt gemensamma liv ett tag, då vi var viktiga för varandra. Många tankar till hans barn. Fint att du sätter ord på det.

  3. LN 3 april, 2020 on 23:37 Svara

    Usch och vad är oddsen liksom att två ungdomskärlekar skall få samma sjukdom som ju dessutom drabbar äldre vanligtvis. Men en liten tröst när sånt här händer, tycker jag, är att man har ju levt (levt som i verkligen LEVT!) Det vittnar ju de minnena du berättar om, fina härliga stunder, men det blir oxå så outsägligt sorgligt när man tänker tillbaka på den sorglösa tid som var och vilken tur att man inte visste då vad som komma skall. Livet alltså, hårt och skoningslöst, men oxå alldeles fantastiskt emellanåt, som tur är.

  4. Simonzimone 4 april, 2020 on 08:57 Svara

    Den vackraste text jag läst, gråter ❤️❤️❤️

  5. Matilda 4 april, 2020 on 10:29 Svara

    Din text berör. #fuckcancer

  6. Lena E 4 april, 2020 on 17:49 Svara

    Hej lotta!
    En av de bästa texter du skrivit, håll i. Har läst dig länge och denna är bäst!

    • vimmelmamman 4 april, 2020 on 18:26 Svara

      Men tusen tack!

  7. Babs 4 april, 2020 on 21:17 Svara

    Otroligt fint du beskriver. Går in i hjärtat som gör ont att läsa. Fina Lotta den jävla cancern och nu Coronahelvetet. Var rädd om dej lova mig det. Stor Kram.

  8. Jossan 5 april, 2020 on 09:09 Svara

    Fantastisk fin text Lotta, Jag hoppas du tillåter att jag kopierar texten till en kär vän, för jag har inte förmågan att uttrycka mig i skrift som du har. All kärlek till dig och Cyberkram

    • vimmelmamman 5 april, 2020 on 10:47 Svara

      Hej Jossan och tack! Självlart får du använda texten! Kram

  9. Erika 5 april, 2020 on 15:16 Svara

    Wow Lotta, så otroligt vackert skrivet❤️

Lämna ett svar till Smulan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *