Varje morgon står han där på samma plats. Böjd nacke. Händerna i fickorna. Lockigt hår och grön jacka. Men här finns inget solsken i blick eller fredagsmys. I morse noterade jag att hans ena sko var trasig och halva foten stack ut. Den var lindad med någon slags tejp för att hålla vätan stången.
Segregationen är mer påtaglig än någonsin. Klyftorna större och gapen mellan välfärd och fall bredare än någonsin. Jag är lyckligt lottad. Jag är på rätt sida staketet. Men jag vill påminna om att livet för en människa som du och jag kan slås sönder och nermonteras snabbt tills vi bara är en spillra av oss själva.
En knuff och vi kan hamna i en spiral där pärleporten inte öppnas längre. Vi är alla passagerare i livet. Var ödmjuk.
RSS-flöde
Du har så rätt Lotta!
För två år sedan fick jag bröstcancer. Opererades, gick igenom cellgifter och sedan strålning. Jag är så otroligt lycklig för att jag än idag är på rätt sida. Har inte gjort något aktivt val utan känner mer en ynnest och en tacksamhet över att jag idag mår så bra att jag kan gå till jobbet. Att få skratta med kollegor och ibland få känna sig delaktig i andras historier. Tack!
Exakt så är det! Så bra att bli påmind om och tänka ett varv till innan man dömer el förutsätter hur saker och ting ligger till. Och visar medmänsklighet. Det kan gå fort, spiralen nedåt, och det behövs inte mkt för att sätta igång nedgången. Tror att många tänker, det kan ju inte hända mig, el att det måste vara något som den som drabbas ”har gjort”. Så är ju dock ofta inte fallet, förutom livets lotteri, vart man hamnar och föds här i världen, så kan tex. ett lån, en skilsmässa , ”omstrukturering” på jobbet, lite ohälsa på det och man får svårt att klara av saker som tidigare, då kan det rulla på nedåt hypersnabbt. Och det kan drabba nästan precis vem som helst. Skyddsnätet vi haft här tidigare och tagit lite för givet, har stora hål numer. Ödmjuk är ordet!
För något år sedan såg jag en kvinna på Olof Palmes gata som gick i strumplästen. Detta var på hösten och det var riktigt kallt ute. Stannade då jag ville ta med henne till närmaste skoaffär. Hon skrek och sprang därifrån, förmodligen psykiskt sjuk. Att någon gick utan skor i Sverige chockade mig.