Så var det dags att hämta hem vår fina familjemedlem. Jag tog bussen till Bagarmossens djursjukhus och passade på att lämna kläder till den kvinna från Syrien som har fått hem sin 13-åring. Hon bor väldigt nära djursjukhuset. Det var många känslor i mitt bröst . Mest gråt men över att få hem vår katt där han hör hemma. Nära oss.
Det var väldigt tomt när jag kom in i receptionen. En ung tjej med en sjuk hund, Hon grät medan pojkvännen fick trösta. Och en katt som blivit påkörd av en bil. Och sedan var det min tur att hämta ut min låda med Loppans aska. Hans kropp nerbränd så den får rum i en urna. En mycket märklig känsla.
Jag grät en skvätt hemma. jag har gråtit varje dag sedan vi avlivade honom. Livet blev med ens så mycket tråkigare på alla sätt och vis. Jag tog emot honom i den bruna pappåsen och tog mig hemåt. Gick in på ICA för att köpa lite mjölk men det kändes ändå fint att han var med mig. Det var det bästa alternativet, att bränna honom och INTE sprida askan. Det är så självklart att han ska vara hemma, på TV-bänken kanske. Så han är nära som han alltid varit.
17 års kärlek i en ask.
Så sorgligt med samtidigt så otroligt härligt att han är hemma igen.
så är allas vårt slut
Varma kramar! <3
Åh så sorgligt och fint på samma gång. För två år sen fick jag hem askan av min svarta skönhet, Lussekatt. Nu står han i fönstret och tittar ut på fåglarna. Han har också en fin träurna, men den kom med hans namn på, på en guldfärgad plakett. Loppan får det bra på tevebänken. <3
Förstår dig helt. Jag var där i söndags och lät min gamla katt få somna in och har även valt en urna till henne. Jag har hennes syster kvar i livet men det känns ändå tomt och ledsamt.
Så fint. Så sorgligt. <3