VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

EN BÄTTRE ONSDAG

Onsdagkväll och jag möter Sofie och Faiza vid Skånegatan och Urban Deli. Faiza bor bara ett stenkast bort. Henne känner ni igen sedan tidigare. Superduktig tolk. Tolkar på flera afrikanska språk, allt från rättegångar till föräldrarsamtal i skolan eller gynbesök.

Jag tog en klassisk hambugare och en öl. Öläskare som jag är.

Vi satt där rätt länge. Till 22 tror jag. Pratade om allt mellan himmel och jord. Faizas dotter ringde, ville något, och så ringde Sofies Noel. Jag kan inte hjälpa att jag finner det onaturligt. Inte att de ringer sina mammor förstås utan mer att man inte ser sina barn på en vecka och ändå är man ju mamma med allt vad det innebär oavsett veckor. En liten röst är allt man har de där barnfria veckorna.

Jag funderar även en del på varför jag just funderar på det där. Inte speciellt konstig, Men jag märker att de flesta av mina varannanveckas väninnor sällan pratar om de där känslorna på riktigt. Och jag undrar vad det är som gör att jag inte kan acceptera och att det fortfarande gör ont att inte leva med Lennox.

Att man sedan kan säga, tycka, eller tänka att jag måste gå vidare, acceptera att det är så är, struntar jag i. Vi är alla olika.  Mitt sätt att processa och förhålla mig ser så klart annorlunda ut än andras. Det finns inte en enda invid på jorden som reagerar exakt likadant. Så det är väl förmodligen därför jag inte lan bottna i det där, tillsammans med dem riktigt.

Söndag. Ingenting på schemat. Underbart.


Annons

Kommentarer


  1. Carina S 25 augusti, 2019 on 17:49 Svara

    Hej!Ja, man är verkligen så olika.Både jag och en av mina systrar har separerat från våra barns pappor. Medan syrran tycker det är skönt att få vara barnledig varannan vecka, ( såklart hon saknar sina barn, men inte så att hon sörjer varannan vcekaslivet ,hon tycker det fungerar OK) så kunde jag inte föreställande mig något värre än att vara från min son halva tiden av hans liv, så jag valde att stanna kvar i relationen tills han blev stor.Jag hade inte klarat av ett annat val.Nu är det flera år sedan, sonen är vuxen och jag är väldigt glad över det beslut jag tog, att avvakta en skilsmässa.Alla gör förstås det som passar bäst i sin familj ( förhoppningsvis, alla får ju inte välja…) Så Lotta, jag förstår dig helt och fullt att du inte kan förlika dig med tanken att vara från L varannan vecka.

  2. Carina 25 augusti, 2019 on 20:07 Svara

    Jag tänker att du behöver ändra ditt sätt att tänka lite grann. Du och Threst delar på vårdnaden om Lennox. Vad vore alternativen? Nummer ett: Att du har full vårdnad därför att Threst inte bryr sig om sitt barn. Vore det något att längta efter? Alternativ två: Att du lever kvar i ett förhållande med Threst som du inte tyckte var bra.
    Var i stället stolt och glad över att ni båda tar ert vuxna ansvar för ert barn. Att ni båda är bra, engagerade föräldrar som Lennox kan känna sig trygg med. Dessutom tror jag att du kommer att uppskatta att ha Threst att bolla med framöver. Ju äldre Lennox blir desto viktigare blir det med fasta regler och två mogna föräldrar som är överens med vad som gäller.
    Kram!

  3. cecilia 25 augusti, 2019 on 20:44 Svara

    Hej Lotta! Jättefint och ärligt inlägg. Jag tror personligen att nästan ALLA varannan veckas mammor känner likadant men en del vill inte prata om det för det blir värre, eller för att de tror att man måste känna sig väldigt ”fri” och ”glad” annars verkar man gammeldags och svag osv. Kanske en del också överväger om skilsmässan verkligen var så positiv (att lämna mannen) att det överväger den stora förlusten av sitt barns halva tid eller om man kunde väntat tills de är gamla nog att ha sitt eget boende ändå och det blir inte samma grej av det hela. Jag tror det är en stor tragedi för alla och inget man någonsin ”kommer över” utan bara får stå ut med för att man måste. Hur barnen känner är en annan sak, en del av dem har nog också svårt att vänja sig och ger uttryck för det, eller håller det för sig själva, eller tillbringar helst mest tid med kompisarna om de känner sig svikna av föräldrarna.

  4. Agnes 26 augusti, 2019 on 09:12 Svara

    Jag förstår att du funderar på hur man hanterar sina barnfria veckor. En del verkar ha accepterat att så är livet och bara lever på, andra grubblar o saknar och undrar om man gjorde rätt och om det var värt det. Andra väljer att stanna i ett skit förhållande för att de inte kan tänka sig ett halvt liv utan barnen och sätter sitt eget på paus. Det är som det klassiska uttrycket; hur man än vänder sig har man rumpan bak! Man får hoppas att barnen som flyttar fram o tillbaks i alla fall mår bra och är sedda av båda sina föräldrar.

  5. Carro 26 augusti, 2019 on 09:56 Svara

    Känner exakt som du. Sen kan ju mammor som har barn som hör av sig vara glada. Mina vill inte att jag hör av mig och de hör aldrig av sig på pappas vecka. Vet ej varför det kan de inte förklara men bara att göra dem till viljes…. börjar tänka på mig själv nu efter 5 år, att jag ska använda den veckan till att träna läsa o ta hand om mig själv inte bara vara ledsen låg och nedstämd. Kram

  6. I 26 augusti, 2019 on 18:59 Svara

    ”att det fortfarande gör ont att inte leva med Lenox”. Bor din son hos pappan på heltid nu?

  7. Linda 26 augusti, 2019 on 21:34 Svara

    Instämmer, tycker också att det är så konstigt att bara ha barnet på plats hälften av tiden, blir aldrig van med det💕

  8. Ullis 27 augusti, 2019 on 23:21 Svara

    Jag tänker såhär att du har nyss förlorat två pappor. Ditt förhållande med Jonathan tog slut och även ditt äktenskap. Kan det vara så att du även är rädd för att förlora Lennox pga det. Att många du har älskar har försvunnit ifrån dig på olika sätt. Och att du därför har svårt att vara ifrån Lennox.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *