En gång i tiden skrev jag om cancer varje dag. Jag kunde inte fatta att det drabbat mig och min tvååring i blöjor. Hur den jäveln bara satte sig i soffan och vägrade gå ut. Jag! Mig! som var jordens snällaste person och nyss hade gift mig! Hur var detta möjligt? Som om det fanns något universalsvar på det.
Och med tiden har jag skrivit mindre och mindre om det. Jag blev friskförklarad för sex år sedan. Jag lever. Jag är en av de där som verkar få göra det. Men det är först de 4-5 åren som jag inte är paralyserad av rädsla längre. Numera är det ”bara” en sten i skon. Det skaver. Hela tiden varje dag. Mer som en liten dov, mullrande mensvärk. Finns alltid där i bakgrunden och förmörkar horisonten.
CancerRhehabfondens nya kampanj Tillbaka till livet är väldigt talande. Precis som i filmen och på bilderna är det ett ständigt skavsår trots att man ler, går till jobbet, nattar ungar eller läser en bok. Man är liksom två personer lite. Ingen ser det och märker det. Alla tror att man inte längre tänker cancer. Men inget kan vara mer fel. Man vill bara inte längre belasta folk. Så urbota dumt. Belasta. Hör ni?
Så fråga din vän. Även om det har gått tjugo år sedan diagnos. För det uppskattas. Jag lovar.
Du får gärna stötta CancerRhehabfonden som jobbar ideellt för att drabbade ska få rehabilitering efter sin sjukdom. De behöver allt stöd de kan få. Efter att du blivit utskriven börjar nämligen det stora jobbet. Att återgå till det vanliga.
Stolt ambassadör
RSS-flöde
Ja, fy f*n, det skaver sannerligen ordentligt! Jag som är ”nycancer”drabbad, diagnos 170329, jobbar fortfarande med att förhålla mig till det nya livet.
Tumör på livmoderhalsen. Hela mitt fortplantningssystem bortplockat. Cellgifter. Strålning. Och nu ska jag ”bara” vänta…Gå på mina täta kontroller, hoppas på grönt kort varje gång, jobba, leva.
Jag blir 64 i april. I slutet av maj föds mitt första barnbarnsbarn. Jag ska bli mormorsmor! Smaka på ordet. Det är stort. Mycket stort.
Jag vill se det barnet växa upp! Det borde vara min förbannade rättighet. Men med den här sjukdomen som slår blint kan man aldrig veta säkert.
Det gör mig så modfälld emellanåt med jag tillåter INTE den känslan ta över! Jag låter stenen i skon fortsätta skava istället…
Det är så fint att de finns. Men jag önskar att sjukdomsrehabfonden fanns. Så många svåra sjukdomar och ingen eftervård. Min sambo fick en stroke. Nu ska vi leva med skräcken om och ifall han får en ny eftersom de inte hittade någon orsak till stroken. Hjärtkärlsjukdomar ökar i Svergie och allt yngre drabbas. Önskar att det fanns en bättre eftervård som tog hand om hela kroppen och inte bara fysiska symptom eller men.
Så sant!! Jag tänker på det jag varit med om varje dag, men för familj och vänner är det inget att prata om längre. Du är ju frisk!!
Ja. Jag har inte cancer men lever med en sorg efter en person. Och det går fantamig aldrig över. Ibland slår sorgen mig i magen och gör det svårt att andas. Men det går inte att prata om. Jag ska ju ha gått vidare nu. Jag känner mig ofta som två personer – den som är som vanligt, skrattar, jobbar på och fixar mitt liv. Och den som vill ligga på golvet och banka nävarna i golvet, den som inte vill acceptera att döden drabbar skoningslöst och oåterkalleligt. Det skulle ju inte varit så här. Det skulle varit på ett annat sätt men så kommer det aldrig att bli. Jag förstår det, men inom mig finns den andra personen som vägrar acceptera.