VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

MINNS NI HONOM?!

bild3-600x328

 

Det här där en solskenshistoria på sätt och vis och jag hoppas du vill och orkar läsa.

För fyra år sedan besökte jag Sydafrika och skrev det här inlägget:

”Besök på ett hem för handikappade barn. Inga bilder helst. Och jag fattar det. Vi skumpar fram längst eländiga vägar. Regn. Och mulet. Lokalen är nybyggd. Gul och solig tornar den upp sig i den annars rätt färglösa miljön. Vi möts av två unga herrar i trasiga skor. Tårna sticker ut. De är glada. Dreglar och klappar händerna. Den ena ringer på sin plasttelefon. Det är ett viktigt samtal. Han går undan och pillar och slår. Doreen gråter.

 

Vi alla kämpar med tårarna. De hotar att svämma över men jag har lovat mig själv sedan länge  att inte gråta framför människor som lever i det här. Det är deras liv. Om jag inte ens kan hålla ihop det, vad ska de då tänka om sitt liv. Vi går in i samlad trupp. Det här hemmet har ingenting med Give child a family eller Läkarmissionen att göra. Men Monica känner till dem sedan tidigare. In i sovsalen för flickor. De perfekt bäddade sängarna. Inte en skrynkla. Något obehagligt pedantiskt vilar över det hela. Rosa nallar prydligt vid vissa kuddar. Det är väldigt städat och fint. Barnens namn ovanför. Pojkarnas sal likadan. Fast med blå nallar. Vi går vidare. Och så hamnar vi då i ett stort rum som ska komma att etsa sig fast för evigt och alltid på min näthinna.

Här ligger en människohög

Här ligger en människohög. En hög av människor. Barn på plastmadrasser mitt i rummet. De är  säkert 35 stycken och handikappade i olika grader. Några helt orörliga med förvridna armar och ben som inte går att räta ut. De har ögonen stängda. Krumma och böjda som små skedar. Helt inne i en annan  värld. Andra är mindre handikappade. De ler, dreglar men kan inte kontrollera sina spastiska rörelser. Så de sparkar ofrivilligt på de som ligger still.

På väggfasta bänkar runt rummet sitter personalen apatiska och tittar på. Det här är bara förvaring. Inget annat. Vi sprider ut oss blixtsnabbt som på en tyst, given signal.. Jag pussar kalla kinder. Kramar stela fingrar låsta i kramp. Vaggar och håller men hinner inte med alla. Känner paniken växa. Så lite tid. Så många barn. Och så kommer Doreen fram till mig. Hon är upprörd. Vill att jag ska följa med till en 13-årig flicka som vill visa sin kamera.

– Hon är helt frisk och fungerande. Vad gör hon här?! Prata med henne, hon pratar till och med bra engelska.

Hon berättar för mig om sin kamera. Visar hur den funkar. Jag är förvånad. Hon är helt normalbegåvad vad jag kan se. Både fysisk och mentalt. Måste ha gått i skolan. Men varför är hon här?

IMG_4452-600x400

Andile för fyra år sedan.

Flickan blev lämnad av sin mamma här. Hon har blivit våldtagen så många gånger av sin styvfar att hon inte längre kan hålla tätt. Hon kissar på sig lite nu och då. Och hemmet, som här begått ett stort misstag antar jag, tar emot henne. Det här får vi veta först senare. Så när vi går har jag fullt upp med att försiktigt försöka ta mig loss från en av pojkarna som tar min hand och upprepade gånger lägger den på bilhandtaget.

Han drar mig mot bilen, och tar min hand. Han vill inte vara kvar. Vill åka med oss. Det är som en jävla amerikansk film därute på gården. Yasmine storgråter,  någon ur personalen försöker trösta henne med orden ”Thats life”. Och nej! Det är inte så här livet ska vara.

Jag försöker vara stark som vanligt, försöker backa med pojken, Doreen är i upplösningstillstånd över flickan och personalen drar pojken ifrån mig och in igen. Han fäktar med armarna. Vill inte stanna.  Till slut kommer vi iväg efter att Doreen fått Monica att lova på sin heder att se till att den här flickan kommer till ett annat ställe som kan ta hand om henne på bästa sätt.

 

Det är tyst i bilen några minuter. Och när vi kommer till hotellet blir det så svårt att andas. Och leva överhuvudtaget. Jag bara gråter och gråter i den fina sängen. Och när jag duschar. Och när jag byter om. Enda gången jag kan kontrollera rösten är när jag ringer till Lennox. De ska på middag.  Han är glad. Verkar inte sakna mig. Jag berättar att jag ser valar från mitt fönster. Och delfiner. Men inte att jag nyss träffat det mest sorgliga någonsin sett”.

45596915_1392828617514612_859474718875451392_n

Och nu har Yasmine precis kommit hem från Sydafrika och har lagt ut en bild på just den pojken i rullstol, Andile!!! Han är idag 13 år och har ingen anhörig. Ett tag kom någon och hälsade på men de besöken har upphört och det är svårt att hitta en familj till en handikappad tonåring. Risken är att han för alltid kommer att få stanna på Give Child a family.

45619534_1392828564181284_1574832694896885760_n

Han har det bra, mycket bättre än på den institution vi för FYRA ÅR SEN vi fann honom på och att Yasmine träffade honom igen nu! Så fint att se. Vill du hjälpa just Andile, som kräver två vårdare kommer uppgifter här där du kan maila och säga att du specifikt vill lämna pengar till just Andile. Maila här: 

 


Annons

Kommentarer


  1. Carina 6 december, 2018 on 19:18 Svara

    Det är helt obegripligt hur det kan få se ut så här i världen. Man skäms för att vara människa….

  2. Anna 6 december, 2018 on 23:10 Svara

    Wow. Jag kommer ihåg när du skrev det inlägget. För mig var det flickans öde som fastnade hos mig. Lilla vännen… Och j-vla vuxna människor, säger jag bara. De som gör sådant!! Vet du hur det gick för henne?
    Det är så viktigt att allt detta tas upp, och det är så fantastiskt att du gör det. Shit, vad jag beundrar dig för det! ❤️

    Varm kram,
    Anna

  3. Gunil 6 december, 2018 on 23:26 Svara

    Men flickan då?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *