Jag är hos Camilla och Simon i Spillersboda. Det är fyra år sedan. Detta magiska sommarhus, alltid fyllt av människor, förlåtande, skratt, bad, och diskussioner.
Jag har bara träffat några tidigare. Meja, och Wille, Polly, Camillas barn och Pernilla.
Grillar, spelar spel. Det är storm ute, vi blåser nästan bort men skönt.
Camilla och Simon lägger sig tidigt. En av sakerna jag älskar. Man gör som man vill. Är man trött är man, vi roar oss själva. Inget spel för galleriet, upprätthållande. Så skönt.
Så Aurora, jag, hennes sambo Magnus och syster Pytte sätter oss på golvet i köket. I sex timmar.
Sedan. När klockan är runt 5 på morgonen går vi ner till bryggan och badar nakna. Dock inte jag som är tråkig, pryd, och frusen.
Så fina systrar. Så mycket kärlek. Jag hoppas vi kommer att ses igen för vi fann verkligen varandra i natt.
Livet är fantastisk för det allra mesta när man lär sig att det nästan alltid är det lilla livet som är det stora.
RSS-flöde
L.I.V.E.T. Punkt! Helt underbart! Som jag skrivit tidigare i din blogg, säger det igen.. Efter 20 år som onkologsyster har jag suttit vid sängkanten med döende patienter otalet gånger där inte bara en, utan flera, har sagt till mig.. ” Lev livet medan du lever Jenny, lova mig det” …
Å det är precis så. Inte komplicerat, inte märkvärdigt, istället rätt så enkelt egentligen ❤️ Kram till dig Lotta från lilla mig som följt dig i mer än 10 år ?
Hej Jenny och ja, så är det. Vi har det bara till låns en stund. Kram
”…det nästan alltid är det lilla livet som är det stora” Ja, precis så. Och tänk att vägen till den insikten oftast är så lång för oss alla…
Vänner som man kan va sig själv med är de bästa. Galen, ledsen, tråkig, trött, rolig och bekväm med. Har funnit några såna efter separationen och de är så värdefulla. Man finns där för varandra oavsett. Spelar ingen roll och ytan och det glamourösa som många andra ser är oviktig.