Vi vaknar av regn. Dropp, dropp mot stugans tak. Vill ligga kvar under det varma täcket men vill också utnyttja dagen. Vi äter frukost i stugan, handlade bröd, mjölk, pålägg i livsmedelsbutiken här. 
Men vid 11 har det klarnat upp och vi börjar med den evinnerliga gokartbana som både Lennox och Kevin är besatta av.
Sedan väntar badområdet. Jag gillar inte att bada. Men däremot gillar jag att Lennox nu är så stor att han klarar sig själva med tillsyn. 
Jag tittar på. Läser, slår ihjäl tid. Blir sällan rastlös eller orolig. Gillar lugnt tempo och är så sjukt less på att stressa.
Kevin och Lennox har känt varandra sedan dagis. Umgåtts i perioder och ibland inte alls på länge. Men så hittar de tillbaka till varandra.
Och trivs väldigt bra ihop. Tror Lennox verkligen kan vara sig själv med Kevin och hoppas så på att de bär med sig den här vänskapen livet ut.
Det är skönt för honom att ha en kompis med. Speciellt när det är så mycket aktiviteter.
Jag passar på att skicka mail, rensa bilder, tänka på livet och hur jag vill forma det framåt. Jag kan inte längre vara en passagerare i mitt eget liv, jag måste ta mig an det.
Nu spelar alla barnen fotboll här precis på planen bakom vår stuga. Det gillar jag nästan mest med campinglivet, att de hänger runt och har kul. Jag ska packa. I morgon 11.30 har jag bokat en guidad spöktur på Karlsborgs fästning på vägen hem.
Hej då Skara Sommarland för i år. På återseende.
RSS-flöde
Är du och Jonathan fortfarande ett par?
Din semesterblogg är som att se mitt eget liv i repeat, fast nästan 20 år senare, trots att vi är jämngamla. De insikter du kommer fram till är vi många som har gått igenom. Till skillnad från dig älskade jag varannanvecka livet, kan ju bero på att jag var yngre och mer ”i farten” och hade mina vänner kvar.
Första sommaren efter separationen njöt jag att vara själv med barnen i campingstugan. Jag åkte med familjer som tjafsade om allting, vilket vi oxå hade gjort året innan.
Jag är så nöjd med de val jag gjort genom livet. Idag ny relation sen många år, bra kontakt med exet och vi kan umgås allihopa. Barnen fick inga men över att ha separerade föräldrar, vilket många verkar tro. Bättre med lyckliga föräldrar på varsitt håll än olyckliga som håller ihop för barnens skull. Idag borde jag väl längta efter barnbarn men ingen brådska med det men känns väl som nästa milstolpe i livet. Jag tycker bara livet blir bättre o bättre, det går så fort bara.
Åh, det kunde varit jag som skrev om att tänka på livet och framtiden! Skilde mig för två och ett halvt år sedan och är så vilsen. Terapeuten jag gick till då sa hela tiden att jag kommer att bli mera mig själv samt hitta vad jag gillar och vill med tiden. Men jag väntar fortfarande och blir samtidigt arg på mig själv för att livet bara går mig förbi utan att jag gör något åt det. Har förstått att jag måste ta tag i det själv men jag vet inte hur eller i vilken ände jag ska börja. Skulle så gärna vilja brinna för något och ha en passion här i livet!