VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

EN PLÄTT GRÄS

Hörni vänner. Vilka dagar. Att sitta inne i ett kontorslandskap suger. Idag gick jag vid 16;30 och köpte lite sallad på vägen hem.

Jag har så svårt att gå in när det är sådana fantastiska kvällar. Det hjälper inte att jag har balkong. Det fysisk river i mig efter längtan av trädgård eller uteplats. En trätrall, och en plätt gräs.

Idag och igår satt jag en timme i solen innan jag pallrade mig hem.

Någon kommenterade att jag aldrig kan vara själv. Jag skulle vilja påstå det motsatta. Älskar ensamhet och kan i flera dagar vara utan någon form av kontakt.

Men att vara utan sitt barn varannan vecka är en helt annan insikt som är en process och ett nytt sätt att leva och se livet på.

Jag tycker det är vidrigt. Stundtals sämre, det är en sorgeprocess, jag hoppas verkligen det, för så här kan man inte känna tills de blir vuxna?

Varför hör jag aldrig om den här saknaden, den riktiga som gör ont, får en ibland att kippa efter andan när insikten drabbar en med full kraft typ två gånger om dagen trots att det gått tre år.

När blir det HELT hanterbart? Är det fult att prata om? Är man svag? Är man gnällig? Blödig? Varför känner jag mig så ensam och oförstådd i det här?


Annons

Kommentarer


  1. Kia,ängeln Simons mamma 16 maj, 2018 on 20:05 Svara

    Lotta har som du varit utan mina pojkar varannan HELG dom ville bo hos mej för jag hade bättre boende. Det var lättare att släppa iväg två som hade varandra tyckte jag då.Men när nummer ett blev 14 lite drygt så gällde kompisar o data spel.Då bodde han hos antingen mej eller sin far beroende på var det var närmast kompisen Nummer två var en ivrig fotbolls kille o pappa var tränare i laget o då gällde pappa….var glad över det då jag jobbade alla lördagar o skönt att slippa gå upp i ottan på söndag då det var match fem mil bort.Ville som du SOVA Snart träffar din älskade Lennox en kompis som bor längre bort eller en tjej!!!! Du måste vänja dej Lotta för han finns ju o älskar sin mamma vilket är skämmigt att säga.Han är ju tonåring….kram Kia

  2. Fransmedsvans 16 maj, 2018 on 20:17 Svara

    Mycket stilig katt!

  3. Jenny 16 maj, 2018 on 20:18 Svara

    Ensam är du inte, många är vi som känner samma sak, även här efter 3 lååånga år.. jag har alltid haft svårt att sätta ord på det och känner att folk tycker att jag är fånig eller jobbig så därför väljer jag att inte prata om det fast det äter upp mig inifrån.. Du förklarar allt så bra i ord dessutom!

  4. Jenny 16 maj, 2018 on 21:05 Svara

    Nä, usch & fy! Tror på riktigt man aldrig kan vänja sig. Bara finna ett uthärdligt sätt att förhålla sig till det. Saknaden av ens barn. Jag & min man håller ihop fortfarande & vi har två pojkar tillsammans. Istället har jag en annan sorg. Grabbarna flyttade hemifrån med ett års mellan rum, till Stockholm bägge två (vi bor i Norrland) å det gör jätteont. Vid 18- års ålder drog de. Mitt liv, min hela existens försvann.. så klart är jag glad för deras skull för jag vet att de klarar sig. Men den här egoistiska mammasorgen som ingen kan ta ifrån en.. Trots alla välmenande ord man får på vägen. SÅ.GÖR.DET.ONT. Saknar dem varje dag, varje minut & vid varje tillfälle. Så inibomben ont gör det! Kan man nånsin vänja sig? Tror inte det. Men kanske nånstans finns det en ljusning- ett bättre förhållningssätt, ett eget intresse som tar ens tid (?) & tillslut en känsla av vardag.. tveksam, men med hopp om att det funkar. För trots allt är vi inte de första mödrarna & ej heller de sista. Å med dem har många lyckats ❤️ Så ge inte upp ☀️

  5. Flipp 16 maj, 2018 on 21:16 Svara

    Jag tror det är olika. Precis som föräldrar har olika känslor inför att barnen flyttar hemifrån. En del tar det med ro, en del mår väldigt dåligt. Det handlar inte om att man älskar barnen olika mycket utan om något annat. Man har kanske olika förhållningssätt till de känslorna. Kanske la du mycket fokus på Lennox när du var sjuk, för att hålla vardagen uppe? Han blev kanske navet livet rullade runt och nu försvinner det då och då och då blir livet utan ankare?

    • Nikki 17 maj, 2018 on 01:03 Svara

      Så var det för mig! Jag har en kronisk värksjukdom och jobbar inte pga detta och min familj var liksom hela min tillvaro tills min fd utan förvarning gick ut genom dörren och fortsatte sitt liv med en mamma i sonens innebandylag och krävde få ha barnen på halvtid! Ett av barnen har dock vägrat till detta!

  6. Britt mari 16 maj, 2018 on 21:22 Svara

    Det var jag som skrev sådär! Har följt din blogg länge. Läst din bok. Älskar den. Aldrig kommenterat tidigare. Har själv gått igenom samma sak. Men ganska länge sedan nu. På 90-talet var inte varannan vecka lika uttalat. Jag hade mitt barn på vardagar o han var hos sin pappa varannan helg. O ibland lite till. Men minns känslan av tomhet. När Kalle Anka tidningen kom på fredagen o de kom förbi för att hämta den. O sen bara tyst! Jag har överlevt. Det var tufft. Idag är jag farmor till en 2 1/5 åring. Det kommer nya tider! Allt har sin tid!

    • vimmelmamman 16 maj, 2018 on 22:14 Svara

      ♥️♥️♥️

  7. Britt mari 16 maj, 2018 on 22:33 Svara

    Ledsen om jag sårade dig. Inte meningen.

    • vimmelmamman 17 maj, 2018 on 16:40 Svara

      Ingen fara alls. Kram

  8. P. 16 maj, 2018 on 22:41 Svara

    Jag tänker att det blir inte bättre. Men fokuserar man på det så blir det värre. Jag lider mellan varven. Och även om jag har bra kontakt med pappa å bonusmamma dagligen ich vet att barnen måt bra, kan det ibland bli för mycket. Men när min stora (snart 10) uttrycker att hon saknar mig via meddelande då bryter jag ihop. Det är så himla onaturligt som mamma att va ifrån sina barn. Så oavsett hur stor tilltro man har till pappa så gör det så jävla ont. Förlåt för noll tröst.

  9. Nina 16 maj, 2018 on 23:08 Svara

    Mina var borta fyra dagar varannan vecka, de dagarna stod mitt liv stilla. Totalt handlingsförlamad av sorg o saknad. Jag var dessutom inte övertygad om att allt var toppen när de var där, så det var hemskt!
    Hade svårt att tycka att något var roligt, och när de ringde hem och grät och ville komma hem, fy fasen!!!!😪

    Dottern, den äldsta valde att bo här på heltid när hon fyllde 12, lillebror kom strax efter.
    Tack gode Gud för det.

    Jag hoppas att du kan hitta ett sätt, inte att det är toppen att vara ifrån sitt barn när man egentligen inte vill, men att på något sätt se det som att du kan känna dig stolt över att du gav honom en bra pappa oxå, det är inte alla barn som har två bra päron dom vill vara hos.

  10. Nikki 17 maj, 2018 on 01:00 Svara

    Känner så väl igen mig i det du skriver och det är så skönt att man inte är helt ensam om detta! Mitt ex gick utan förvarning ut genom dörren för rätt exakt tre år sen och fortsatte livet med en mamma i sonens innebandylag! Två av tre barn bor varannan vecka och jag mår så dåligt över detta… Mitt ex säger han och hon mår dåligt för de vill vara med barnen alltid men för fan de har ju trots allt själva valt att deras liv är bättre så här! Jag var väl kanske inte happy happy alla stunder med mitt besvärliga ex men jag älskade det vi hade tillsammans 21 år och tre barn, en fin familj! Jag kommer heller aldrig någonsin att vänja mig vid detta! Något som stör mig är när jag skriver om detta på Instagram så är folk så jäkla tysta och gillar typ inte heller.. som om man bara ska skriva om hur underbart är där! 😬😬😬

  11. ÅsaAurora 17 maj, 2018 on 06:50 Svara

    Lotta jag uppskattar att du lyfter/blottar dig angående saknaden. Jag har gått igenom samma. Det gäller att hitta sitt sätt. Jag landade ofta i att det var jag som ville gå och nu är det bara att käka upp situationen. Stod så fast i mitt beslut när mina närstående anklagade mig. Vi små människor tar sällan så stora beslut. Saknaden finns kvar men blir en del av livet.

    • Nikki 18 maj, 2018 on 01:12 Svara

      Bara en tanke… Den som vill gå hade ju ett eget val och tyckte ju trots allt att livet på något vis skulle vara bättre så… Vi som blev lämnade hade inget val och kan ha svårare att hantera det!

  12. Anna 17 maj, 2018 on 10:33 Svara

    Jag växte upp som ett ensamt barn. Mina föräldrar skilde sig tidigt, men ingen av dem ville ge upp mig, så de valde en något udda lösning. De fortsatte nämligen att leva tillsammans. Uppväxten blev till ett helvete med ständiga bråk, samtidigt som föräldrarna (särskilt mamma) var noga med att med jämna mellanrum påpeka att de gjorde det här för min skull. Så länge jag kan minnas så har jag haft skuldkänslor för att inte vara tillräckligt bra och närvarande för två föräldrar som inte hade ett eget liv.
    Ni valde den bästa lösningen för både er och för Lennox och din situation är förstås helt annorlunda. Jag är själv mamma nu och jag kan inte föreställa mig vad du går igenom. Men varje gång du beskriver saknaden och sorgen här på bloggen så kan jag inte låta bli att tänka på att Lennox – om han läser bloggen – får samma klump i magen som jag hade när jag var i hans ålder. Jag tycker inte han ska behöva vare sig höra eller läsa om den här vidriga mammasorgen. Han mår nog tillräckligt dåligt inombords av att behöva gå.

    • Nikki 18 maj, 2018 on 01:16 Svara

      Även om man skriver om sorgen och saknaden så är ju både Lennox och mina barn stora nog så man kan prata med dem om detta! Mina barn vet att jag stöttar dem och också vill att de är hos sin pappa och att de bor varannan vecka hos honom, inte för att jag vill det utan för att dem vill det och är de glada så är jag glad även om saknaden och sorgen över den trasiga familjen finns där!

  13. Helena 17 maj, 2018 on 10:33 Svara

    Du är inte ensam med dessa känslorna♥️ Jag knockas också ofta av känslan att jag förlorar så mycket värdefull tid med mina killar. Så sorgligt och det gör så ont♥️
    Kram en annan mamma

  14. Ullis 17 maj, 2018 on 16:39 Svara

    Sakna får man såklart göra och vara ledsen över vad man inte kan få men om det tar över hela ens liv och man måste kämpa med saknaden flera ggr per dag och det är riktigt jobbigt så tror jag man måste söka hjälp med att få verktyg att hantera den saknaden och förlusten. För du kan ju inte göra nåt åt det och då tror jag du behöver verktyg som gör att du kan hantera det lättare. Kanske inte vad du ville höra men såhär går det inte att ha det hela tiden. Och Lennox lär bara bli äldre och då blir kompisar och annat alltmer viktigt.

  15. eva 17 maj, 2018 on 17:02 Svara

    Självklart kan man inte hålla ihop för barnets skull, men om du har en god relation till den andra föräldern är det väl bara att åka bort till Lennox. Tråkigt om något gör att ni inte kan vara tillsammans alla tre.

  16. LN 17 maj, 2018 on 17:18 Svara

    Självklart är ensamheten utan sitt barn ngt helt annat än den självvalda sk.egentiden, det handlar om att missa vardagliga små saker, man blir ju berövad halva sitt barns liv på sätt och vis. Angående uteplats, så känner jag lite som du dessa fina kvällar, (vi har inte balkong ens) men sen minns jag tex förra sommaren, hur många kvällar var det man kunde sitta ute i solen? Inte särskilt många (där jag bor regnade det mest) och då är min filosofi att man istället kan resa ngra ggr per år för att få skön sol, istället för att sitta med ett dyrare hus eller bostadsrätt med uteplats eller trädgård (som dessutom behöver skötas;) Det gäller att de positiva vinklarna:)

  17. Fransmedsvans 17 maj, 2018 on 17:37 Svara

    KBT har hjälpt mig. Min skilsmässa såg annorlunda ut än din. Min man tog sitt liv. En blixt från klar himmel, som jag har fått hantera tillsammans med våra två barn (då elva och arton år gamla).

    En skilsmässa likafullt, där jag står med alla frågor och inga svar.

    Min dotter har flyttat hemifrån för ett och ett halvt år sedan. Både sorg och glädje.

    Min son bor kvar hemma. Två år kvar på gymnasiet.

    Min önskan är att båda skall gå någorlunda hela ur detta. Bli två fungerande vuxna. Inte fastna i sorg, skuld och frågor.

    Sekundärt vill jag givetvis ha ett bra liv själv, och där har KBT varit till stor hjälp. Det handlar om hur jag (eller du eller någon annan) hanterar situationen, dagen, tillfället.

    Jag har kommit mycket långt med hjälp av KBT, så jag tycker att du skall prova. Första mötet ger sannolikt inget påvisbart resultat. Inte andra och tredje och fjärde heller. Men plötsligt händer det! Jag hittade nycklarna till mitt välbefinnande. Ångestspöket förpassades först ut i köket (spöket ut i köket) för att numera kunna avlägsnas med en handviftning.

    Det är inte så kul att höra, men man är själv till stor del ansvarig för sina känslor. Enkelt uttryckt (terapeuten kan formulera det bättre) så väljer du/har du valt ett liv i svartvitt och ett liv i färg. Den enda som kan ändra på det är du. Sorg är normalt vid en förlust, men det går att sätta punkt för sorgen och bestämma sig för att livet har ett annat fokus. I ditt fall tänker jag att du skall byta fokus till att din son utvecklas, växer, börjar skapa sig ett eget liv och så vidare. Du skall inte bita dig kvar i att du bara får ta del av detta varannan vecka och att varannan vecka därmed är meningslös. Men det är bara du som kan fatta det beslutet (att hitta ett nytt fokus). Det vore, som jag ser det, dock ett bra beslut, som sannolikt skulle gagna både dig och din son. Han är nämligen inte opåvekad av ditt varannanveckasseende. Han är i högsta grad medveten om det, och det hänger inte ihop med om han läser din blogg eller inte. Han läser dig. Och det räcker.

  18. Cath 17 maj, 2018 on 18:51 Svara

    Läste Annas kommentar, och det var precis det jag hade tänkt föreslå. Jag har svårt att förstå att man inte kunde förutse denna saknad och att man inte varit beredd på sorgen? Präglar det hela ens liv så behöver man söka hjälp eller så hade man fått bita i det sura äpplet och aldrig separerat men så sorgligt om det blir som i Annas fall.
    Jag är helt övertygad om att barn mår bättre med två lyckliga separerade föräldrar än med olyckliga föräldrar som håller ihop av fel anledning.
    Generellt och inte riktat mot Lotta, undrar jag vad som hände med jämlikheten då största lyckan som kvinna, är att få ha sitt barn på heltid. Är det inte detta tidigare generationer har slagits mot? Tar inte männen ansvar så får de skit för det och delar man på ansvaret går mamman sönder av sorg. Som sagt stackars barn som först ska dela sin tid mellan föräldrarna och därtill ska bryta sig loss med än mindre tid över till föräldrarna.
    Fostra barn till älskade självständiga individer, ångestbelägg dem inte med ständigt dåligt samvete.
    Min mor har alltid varit mitt dåliga samvete, men på vägen har jag insett att hon får hållas ansvarig för sina val i livet.

  19. Kia,ängeln Simons mamma 17 maj, 2018 on 20:19 Svara

    Jag tror att alla vi mammor är ganska lika.Graviditet,födsel amning osv osv vi har helt enkelt många osynliga krav på oss och barnen är det bästa och viktiga vi har.Men kan man inte leva ihop är inte det bästa att leva ihop för barnens skull.Barn känner om det inte är bra mellan mamma och pappa.Dom är inte dumma.det går inte att lura barn.Dom är ofta förnuftigare än vi vuxna.Att diskutera med sina barn är väldigt givande oavsett ålder……kram till alla mammor Kia

  20. Lena 18 maj, 2018 on 18:01 Svara

    Hej Lotta! Jag följer dig på Instagram och läser din blogg. Har också läst din bok som jag älskade.
    Jag känner precis som du när det gäller varannan vecka. Vi hade så med sonen från han var 8 år. Nu är han 22 år och har precis fått en egen lägenhet. Jag vande mig aldrig och tyckte alltid att det var jättejobbigt. Och nej man kan aldrig förutse hur det kommer att kännas när man separerar. Det finns alltid starka skäl till att man separerar som ingen vet något om. Du ska veta att jag förstår dina känslor precis. Jag ville ju vara med mitt barn självklart även om jag inte kunde leva med hans pappa.
    Kram till dig!

  21. Katarina 20 maj, 2018 on 16:53 Svara

    Jag förstår dig Lotta! Kämpa på. Som barn till skilda föräldrar saknade jag min pappa något oerhört. På 80- och 90-talet var varannan helg hos pappa normalt. Vad jag längtade efter en vardag med min pappa, än i dag som 40-åring känns det bittert att jag aldrig fick det. Så fint ändå att Lennox får tid och en relation med er båda föräldrar, även om saknaden efrer honom sliter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *