I samarbete med Whenever
Det finns en väldigt vacker dikt av Göran Tunström, ”När mammor dör,” som handlar om förlust. En av de allra vackraste raderna är ”När mammor dör, växer det sly överallt.” Och det är klart att när moderskeppet checkar ut är det någon monumentalt som förloras.
Det här med döendet och dödstädandet är något som blir mer och mer påtagligt desto äldre vi blir. Vi har ju en obegriplig förmåga att vägra inse att det kommer, vare sig vi vill det det eller inte. Och i en värld, fri från tillkortakommanden, så kan vi ju inte gå omkring och prata om döden lite till mans, eller hur?
Jag ser ofta på dagarna hos min döende pappa som en ynnest. Det kanske låter konstigt men för en stund fick jag vara en del av det största som händer en människa. Födelsen och döendet. Och jag tror och hoppas han kunde förnimma att vi var där med våra strykningar över orakad kind och baddade av torra läppar.
Min biologiska pappa dog på ett sjukhus i Dakkar. Jag vet inte av vad och jag vet inte hur det döendet såg ut alls. Det enda jag vet är att jag tänkte det sista året, att jag skulle ta tag i det där, relationen med oss. Att jag med åren själv kan se hur banden i en familj blir vackrare över tid och att jag lät tid komma emellan .
Livet väntar inte på rätt tillfälle. Det stannar inte upp och låter oss skjuta upp eller ”återkomma” eller ”jag ska bara”. Livet är det som pågår hela tiden, vare sig vi vill det eller inte. Kanske jag hade kunnat prata med min pappa om att planera för sin död, att ta hjälp av verktyg som sajten Whenever.
Samla all information på ett och samma ställe. Göra det lätt för oss alla. Istället stiger advokatkostnaderna i höjden och jag blir knappt ett dugg klokare.
Mitt sista mess, någon vecka innan pappa gick bort.
Dödsstäda. Det är nog bra om man gör medan man lever för sedan blir det så väldigt svårt att få till det. Helt omöjligt faktiskt
För egen del ska ingen behöva undra hur jag vill ha det. Det har jag redan styrt upp. Vita blommor och lättöl. Pepparkaksdeg och doftljus. Allt regisserat in i minsta detalj. The show must go on.
Vi lever i en värld där det enda vi vet säkert är att vi ska dö. Varför är det så svårt att prata om döden? Jag tror att vi har svårt att hantera det pga rädsla för vår egen reaktion i samtal om relationer, död och sorg. Kloka ord och funderingar du har. Att vi ser till att andra inte behöver fundera på hur vi själva vill ha det, då döden inträtt. Att ta ansvar för våra relationer mitt i livet, att stanna upp och våga vara i nuet, reflektera över det som är här och nu och inse att allt är förgängligt. Lev och njut av det du har och våga drömma, tala om livet och stanna upp och lyssna till varann när livet inte är så lätt….
Så viktigt!
Håller med om vad du skriver ang den sista tiden. Jag vakade hos min pappa i 5 dagar, dessa hemska, jobbiga, vackra dagar vill jag aldrig vara utan. Livet – döden, nu är jag inte rädd för dig längre men jag vill gärna leva många år till. Lovar att leva mest.
Ja det är svårt att förlora sina nära och kära, vidirgt jobbigt. Förlorade just min svärmor, familjen är förkrossad och nu hänger alla samtalen på mig, som är den enda som orkar rycka upp mig för det. För min mans skull så gör man ju det, det kan inte vara lätt att behöva prata om sin mors död så ung och så plötsligt med alla firmor och grejs. Hade varit bra med den där sajten..
All kärlek så sorgligt och tungt att förlora båda inom så kort tid.
Jag har en biologisk pappa som jag aldrig har känt och min mor träffade ingen ny man, iaf aldrig någon som jag fick träffa. I min värld har hon alltid varit ensam, självvalt men ändå men en stor bitterhet i hennes liv.
Sorg går inte att jämföra och jag är ingen som skulle sitta i Efterlyst och leta efter släkt. Jag saknar inget jag aldrig har haft, du har haft förmånen att ha två pappor men med dubbel sorg, svårt.. ❤️
Att vaka över en döende mor eller far som har kommit upp i ålder är fint o vackert på samma gång som sorgligt o ledsamt….men att sitta vid sitt döende barn som kämpat mot en jävla cancer går inte att beskriva…..ingen förstår som inte varit där!!!Den sorgen o saknaden är ofattbar.Må denna sjukdom försvinna från vår jord…..kram Kia
Förlorade min pappa när jag väntade mitt tredje barn, smärtsamt samtidigt m glädjen över livet inne i mig. Mamma fick nåt glädjande att tänk på mitt i allt annat. 16 åt har gått, sorgen lika stor, men inte smärtan.
Har i eftermiddag sträckläst din bok. Så fin, utlämnande, ibland blir jag arg på dig ”be om hjälp”, men förstår. Gillar din mänsklighet, önskar det fanns fler som du, som vågar ha djupet, men ändå vågar stå för det ytliga.
All cred till dig! Önskar dig all lycka med dina kärlekar!!
Den raden hade vi i mammas dödsannons.
Väldigt vacker.